av Bitte Melin

Under en tung granitplatta på Nya Kyrkogården i Kristinehamn vilar Dagmar Högberg. Idag är hon okänd för de flesta av kyrkogårdsbesökarna, men för några decennier sedan visste nästan alla i staden vem hon var. Dagmar Högberg var nämligen en av de otaliga kvinnor som råkade ut för den ökände bedragaren Gustaf Raskenstam.

Anders Eriksson var femton år yngre och det är rimligt att tro att Dagmar tvekade innan hon gav sig hän i kärlek. Men till sist lyckades han övertala henne att åldersskillnaden inte spelade honom någon roll och att han älskade henne för den hon var. Inget av det var sant. Anders Eriksson levde nämligen på att lura och bedra välbeställda kvinnor som längtade efter kärlek.

Anders Gustaf Eriksson föddes i Karlstad 1901. Hur han framlevde sina ungdomsår är inte känt, men det är dokumenterat att han under några år på 1920-talet bodde i Stockholm. Där gifte han sig och paret fick en son, men äktenskapet blev kortvarigt och efter skilsmässan började han utnyttja sin charm för att lura och bedra kvinnor.  När han siktade in sig på den framgångsrika och välbeställda Dagmar Högberg var han redan en erfaren bedragare.

När Dagmar fick veta sanningen om den charmante Anders Eriksson var det redan för sent. Mannen hon älskade, och som hon trodde besvarade hennes kärlek, hade lurat henne på allt hon ägde. 1934 ställdes han inför rätta för bedrägeri och befanns skyldig till att lurat ett trettiotal kvinnor på totalt runt 100 000 kronor, vilket motsvarar runt 3 miljoner idag. Straffet för Sol-Eriksson, som han kallades då, blev fängelse i två år och tio månader.

Domen var till föga tröst för Dagmar som inte bara var utblottad, utan dessutom utskämd och djupt förnedrad. Medan Dagmar och hennes olyckssystrar förlöjligades av press och allmänhet uttrycktes något som närmast liknade beundran för gärningsmannen. I pressen utnämndes Eriksson till ”svensk mästare i sol- och vår” och kallades ”mannen med de 105 fästmörna”.

När Dagmar hittades död, av vad som på den tiden kallades kolosförgiftning, i sitt lägenhetsgarage mitt i centrala Kristinehamn den 24 september, drog de flesta slutsatsen att hon tagit sitt eget liv. Men polisen kunde aldrig klarlägga om hon verkligen hade gasat ihjäl sig med vilje eller om det hela var en tragisk olycka. De avskrev hennes död som ett olycksfall och klargjorde att Dagmar skulle få begravas i vanlig ordning. Jordfästningen ägde rum den 27 september. 

Anders Eriksson släpptes från Långholmen två år senare. Han ägnade sannolikt inga, eller ytterst få, tankar åt Dagmar Högberg. Han hade annat att göra. Så många välbeställda kvinnor, så många att lura! Han passade också på att byta sitt efternamn till Raskenstam, delvis inspirerad av sin mors flicknamn Rask och Vilhelm Mobergs roman Raskens. Och som Raskenstam satte han åter fart med sitt kriminella värv.

Från 1941 till 1943 ska han ha inlett relationer med över 100 kvinnor. Han förlovade sig med minst 30 av dem, bland annat en godsägardotter. När denna blev gravid blev Raskenstam desperat och berättade sanningen för henne – att han var dömd för bedrägeri och inga pengar hade. Hon anmälde honom dock inte utan lät sin rike far klara ut det hela. Men 1943 tog hans ”karriär” likväl slut. Vid det laget hade 25 av hans offer anmält honom för bedrägeri och han ställde inför rätta på nytt. Han fälldes på nytt, bland annat för förskingring, och dömdes till fängelse i tre och ett halvt år, ett straff han avtjänade på Långholmen.

Medan han fortfarande satt på Långholmen bytte han tillbaka till sitt gamla efternamn, samt trolovade sig med en fiskardotter från Roslagen. De gifte sig senare och fick flera barn. Om detta hans andra äktenskap sägs det ofta att fiskardottern var Raskenstams enda kärlek. Men det saknas källor som styrker att bedragaren verkligen ändrat sinnelag, eller ens var förmögen att älska. Antagandet om hans ändrade sinnelag tycks främst komma från Birgitta Stenbergs filmmanus, och därefter roman (1983).

När regissören och skådespelaren Gunnar Hellström kontaktade Birgitta Stenberg om sin filmidé hade hon redan börjat skriva på sin bok om Raskenstam och hon nappade på att även skriva manus. Men både romanen, som gavs ut 1983, och filmen med Hellström i huvudrollen, är skriven utifrån gärningsmannens perspektiv. Det var för övrigt det som var meningen, om man får tro Birgitta Stenberg själv. Hon och Hellström ville ”göra en rolig film helt enkelt”:

– Och i vår version är Raskenstam ’oskyldig’. Det var ju fantastiskt vad beredvilligt kvinnorna ställde upp! Bara en enda av dessa hundra var det som åtalade honom! Han måtte ha varit väldigt charmig. Och vilken sisu människan hade! Han slet verkligen, sa hon i en intervju i Damernas Värld när det begav sig.

Någon förståelse för Raskenstams offer fanns aldrig med i ekvationen. Kanske var det därför flera filmkritiker också uppfattade filmen som platt och färgad av en unken kvinnosyn.

Hur gick det då för bedragaren till sist? Han separerade från sin andra hustru – eller hon från honom – runt 1959. De sista åren levde Gustaf Eriksson ensam och utblottad på ett sjukhem i Farsta, där han dog den 28 september 1969. Han begravdes på Värmdö, i en omärkt grav.

En längre version av artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Kvällsstunden.