Bland de mer festliga rätterna i Hanna Brodds handskrivna bok är omelett fylld med hummerstuvning. I receptet ingår en burk hummer.
Ica skriver i sin egen historia: De första konserverna i Sverige dök upp i handeln under sent 1800-tal, men först på 1930-talet började sortimentet växa. Förutom anjovis och sill började det också finnas grönsaker, importerad frukt och delikatesser som hummer och sparris.
Digitalt museum, fotograf: D. Gunner. Public domain.
På bilden ses företaget O.J:s Köttkonservers monter på utställningen Hem och Hushåll på Vänershov i Karlstad 1936. Såväl enstaka ingredienser som hela maträtter på konservburk spreds snabbt på marknaden vid denna tid.
O.J:s Köttkonserver stoltserade som ”Sveriges äldsta firma inom branschen, med hypermoderna lokaler”.
Tillagning
Stuvningen: 1 burk hummer, 1 matsked smör, 3 msk mjöl, 3½ dl grädde, salt, vitpeppar, socker. Smöret och mjölet fräses i 2 minuter. Grädden spädes på under rörning och såsen får koka i 5 minuter. Hummer läggs i och stuvningen får ett uppkok samt avsmakas med kryddorna.
Omelett: 4 ägg, ¼ tsk salt, ¼ tsk socker, 3 dl grädde. Till pannan ½ msk smör. Beredning: äggulorna vispas väl med salt och socker. Grädden tillsättes och sist nedröres försiktigt de till hårt skum slagna äggvitorna. Omelettpannan upphettas och smörjes väl med smöret. Äggstanningen hälls i och omeletten gräddas ljusbrun i ordinär ugnsvärme. Den stjälpes upp på smort lock, någon stuvning lägges på den ena halvan och den andra halvan vikes över.
Omelett med krabbstuvning. Det finns helt enkelt ingen burkhummer att tillgå i butikerna i Broby, så det fick bli krabba! Strimlad isbergssallad och grön sparris är fräscht som tillbehör. Extra stuvning i en skål bredvid för den som vill. Foto: Ingela Frid.
I en uppteckning i Lunds universitets folklivsarkiv kan vi läsa följande, berättat av en anonym informant år 1929:
”En begravning av idag i Vesslarps by börjar så gott som alltid klockan 6 på morgonen. I varje fall bjuder man till klockan 7 eller möjligen 9. Helst vill man ha dem på söckendagar*. Före avfärden till sorgehuset blir det ordentlig traktering. En talför man, den s.k. vekastaprästen, ska hålla ett tal över liket eller läsa någon psalmvers och bön innan man ger sig iväg. Psalmer sjungs också. Sen far man i långsam processionstakt mot kyrkan, omkring 1½ mil. Är det en söndag som jordfästningen äger rum stannar man över högmässan. Vid vartenda hus utmed vägen i byn är det mejat, så även i de grannbyar man far igenom på väg till kyrkan. Mejningen är ett särskilt kapitel. I båda hjulspåren läggs extra stora grangrenar eller enrisruskor. De läggs taktegelaktigt med ett kors i mitten. Hemfärden från kyrkan går fort, ty man brukar köra ”till skees” (ikapp).
Ingången till Glimåkra kyrkogård risad på gammalt vis. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.
Klockan 5 på eftermiddagen vidtar måltiden. Det är nu kokerskans (stegarens) skyldighet att draga ut på tiden med maten, ty kalaset ska räcka till fram på småtimmarna. Den stegare är inte mycket värd i dessa trakter som inte kan konsten att dra ut på gillet i flera timmar.
Man äter i två lag. Karlar och fruntimmer för sig. Minst en timme ska förflyta mellan varje rätt. Det är ett omfattande ”bord” man bjudes på: smörgåsbord, buljong, stek, torkad frukt med grädde, smörbakelser. Stora mängder mat och dryck, i det senare fallet öl och dricka + spritvaror.
Bordsbön läses högt före och efter maten. Psalmer sjungas och tal hållas. Efter maten blir det kaffe + all förningar man haft med sig.
Det märkliga är att man än idag håller på denna gamla sed, att begravningen ska vara i nära ett dygn.”
Det är i skrivande stund nästan hundra år sedan detta nedtecknades. Begravningssederna har ändrats, även i den göingska socknen Glimåkra. Numera tar man allt som oftast avsked vid en kort ceremoni enligt Svenska kyrkans handbok, följd av en minnesstund med kaffe. Det är inte fråga om att forsla den döde till kyrkan, förrätta jordbegravning, umgås och stadfästa den dödes minne i ett dygn. Idag har vi fjärmat oss från döden och en begravning är en av många saker som ska klämmas in i kalendern.
Jag är inte helt säker på att det är en förändring till det bättre.
*söckendagar är ett ålderdomligt ord för vardagar, dvs alla veckodagar utom söndagar.
Ravlunda är en av många kyrkbyar på Österlen. Kyrkan ligger väl synlig på en höjd strax söder om Brösarp och den vackraste utsikten över helgedomen är förmodligen den man får som passagerare på det ångloksdragna tåget, som trafikerar järnvägen mellan Brösarp och S:t Olof sommartid och några helger före jul varje år.
Ravlunda kyrka. Foto: Ingela Frid
“Rav” betyder bärnsten och det är den rika förekomsten av bärnsten, som givit upphov till byns namn. Den legendariske museichefen Gustaf Åberg på Österlens museum (1910-2000) är en av de som fastslagit namnets ursprung. I en trakt rik på förhistoriska lämningar dateras Ravlunda kyrka, lite grovt, till sekelskiftet 1200. Enligt uppgift ska det ha funnits en inskription i koret, daterad 1259, som kungjorde att kyrkan “fulländats till Jungfru Marie ära”. Inskriptionen är tyvärr försvunnen.
Kyrkan har kalkmålningar från två epoker. Så tidigt som någon gång mellan 1260 och 1300 målades S:t Kristoffer på långhusets norra vägg. Som de sjöfarandes skyddshelgon var S:t Kristoffer känd och omtyckt vid kusten, där fisket var livsviktigt för överlevnaden och ekonomin. Helgonet avbildas traditionellt som en storvuxen man bärande ett barn på sin arm, ibland med en grönskande stav i andra handen. Enligt traditionen skulle den som skådat S:t Kristoffer inte dö den dagen. S:t Kristoffers popularitet i Sydskandinavien bestod genom hela medeltiden och han återfinns i många kyrkor.
Liksom andra kyrkor från tidig medeltid hade Ravlunda kyrka ett platt innertak de första seklerna. När tegelvalven slogs, vilket skedde senast på 1400-talet, hamnade S:t Kristoffers överkropp ovan valven. En senare upptagning i väggen i samband med en tillbyggnad av långhuset kapade bildens nederdel. Den som beger sig ovan valven kan se att S:t Kristoffer bär Jesusbarnet, som höjer sin hand i en välsignande gest. Resten av kyrkans kalkmålningar är mycket fragmentariska. De dateras till senare delen av 1400-talet och tillskrivs Vittskövlegruppen, en verkstad med ett okänt antal målare som annars främst arbetade i nordöstra Skåne.
Vittskövlegruppens kalkmålningar i Ravlunda kyrka är bitvis mycket fragmentariska och svårtydda. Foto: Ingela Frid
Den märkligaste detaljen i Ravlunda är ändå den målade inskriptionen på triumfbågens södra insida, som lyder: “Anno 1612 den 4 februari kome de Suenske ind i goinge herrid der brende roffuede oc odelagde vid fem eller sex oc tiufue kirjrcke sogner: den 8 februari brende Ve: denne 11. dag bleffue de tappert igien besot aff vorris Kongis folck antastede på Visse So bade yhielslagne oc drucnede nogle (og) tiuffue hundrede mend oc miste al derris Bitte: som de haffde tagit: C. M. V.”
En märklig ögonblicksbild från 1612 förmedlas i denna text. Foto: Ingela Frid
Det är svårt att tänka sig idag, men Sverige och Danmark var en gång i tiden bittra fiender och krigade med varandra i flera generationer. I februari 1612 rasade Kalmarkriget och den svenske kungen Gustaf II Adolf genomförde flera fälttåg i Skåne. Inskriptionen vittnar om att trupperna trängde in i Göinge härad där de brände och rövade 25 eller 26 kyrksocknar och staden Vä. Strax norr om Ravlunda hejdades svenskarnas framfart av den danske kungens folk. Kanske stod prästen här vid sin kyrka på höjden och såg rökpelarna från de brända gårdarna stiga upp mot horisonten i norr. I tacksamhet över att svenskarna aldrig nådde Ravlunda, lät han utföra inskriptionen i sin kyrka.
I en fredligare tid är Ravlunda på Österlen ett skönt besöksmål, inte minst sommartid. På kyrkogården har två av våra mest kända kulturpersonligheter valt att få sitt sista vilorum. Visdiktaren och gitarristen Olle Adolphson (1934-2004) är en av dem. I hans sångskatt finns visor som “Trubbel”, “Det gåtfulla folket” och “Mitt eget land” (som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers). Vi som var barn på 1970-talet minns med kärlek tv-serien “Fablernas värld”, som Adolphson skrev den svenska texten till.
Så stockholmare han var, älskade Olle Adolphson sitt Österlen. I “Österlenvisan”, som sjungs på såväl bröllop som begravningar, har han diktat
Ge mig den stund, ja, ge mig den tid då hundra lärkor och svalor flyger min själ till himmelens frid på hedar, vid Österlens dalar.
Olle Adolphssons grav på Ravlunda kyrkogård. Foto: Ingela Frid
Minst lika älskad var författaren och berättaren Fritiof Nilsson “Piraten” (1895-1972). Efter en stökig skolgång, rekordsnabbt avlagd juristexamen och en kort men intensiv karriär som advokat debuterade han 1932 med den delvis självbiografiska “Bombi Bitt och jag”. “Piratens” underbara berättarkonst kan också avnjutas i senare verk såsom “Bock i örtagård” och “Bokhandlaren som slutade bada”. Tillnamnet “Piraten” lär han ha fått av studentkamrater i Lund på grund av sina vidlyftiga berättelser från en kort tid till sjöss i sin ungdom.
“Piratens” gravsten är troligen en av de mest kända i landet. Varken namn eller födelseår finns med i inskriptionen, som lyder: “Här under är askan av en man som hade för vana att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.
Den humoristiska texten har “Piraten” givetvis själv formulerat. Man kan föreställa sig att en del diskussioner med Ravlundas kyrkoherde Sven-Bure Lindahl föregick godkännandet av den kontroversiella gravstenen.
För den som besöker Skåne sommartid rekommenderas, förutom Ravlunda kyrka förstås, ett besök i Piratenmuseet som är inrymt i den gamla banvaktsstugan i hans födelseort Vollsjö. Museet drivs av den ideella föreningen Fritjof Nilsson Piraten-sällskapet, som bildades 1982 och med sina 4000 medlemmar är landets största litterära sällskap.
Ingela Frid
Tack till: Sven Rosborn, Pilemedia och Bitte Assarmo
