Ravlunda kyrka
Ravlunda är en av många kyrkbyar på Österlen. Kyrkan ligger väl synlig på en höjd strax söder om Brösarp och den vackraste utsikten över helgedomen är förmodligen den man får som passagerare på det ångloksdragna tåget, som trafikerar järnvägen mellan Brösarp och S:t Olof sommartid och några helger före jul varje år.
“Rav” betyder bärnsten och det är den rika förekomsten av bärnsten, som givit upphov till byns namn. Den legendariske museichefen Gustaf Åberg på Österlens museum (1910-2000) är en av de som fastslagit namnets ursprung. I en trakt rik på förhistoriska lämningar dateras Ravlunda kyrka, lite grovt, till sekelskiftet 1200. Enligt uppgift ska det ha funnits en inskription i koret, daterad 1259, som kungjorde att kyrkan “fulländats till Jungfru Marie ära”. Inskriptionen är tyvärr försvunnen.
Kyrkan har kalkmålningar från två epoker. Så tidigt som någon gång mellan 1260 och 1300 målades S:t Kristoffer på långhusets norra vägg. Som de sjöfarandes skyddshelgon var S:t Kristoffer känd och omtyckt vid kusten, där fisket var livsviktigt för överlevnaden och ekonomin. Helgonet avbildas traditionellt som en storvuxen man bärande ett barn på sin arm, ibland med en grönskande stav i andra handen. Enligt traditionen skulle den som skådat S:t Kristoffer inte dö den dagen. S:t Kristoffers popularitet i Sydskandinavien bestod genom hela medeltiden och han återfinns i många kyrkor.
Liksom andra kyrkor från tidig medeltid hade Ravlunda kyrka ett platt innertak de första seklerna. När tegelvalven slogs, vilket skedde senast på 1400-talet, hamnade S:t Kristoffers överkropp ovan valven. En senare upptagning i väggen i samband med en tillbyggnad av långhuset kapade bildens nederdel. Den som beger sig ovan valven kan se att S:t Kristoffer bär Jesusbarnet, som höjer sin hand i en välsignande gest. Resten av kyrkans kalkmålningar är mycket fragmentariska. De dateras till senare delen av 1400-talet och tillskrivs Vittskövlegruppen, en verkstad med ett okänt antal målare som annars främst arbetade i nordöstra Skåne.
Den märkligaste detaljen i Ravlunda är ändå den målade inskriptionen på triumfbågens södra insida, som lyder: “Anno 1612 den 4 februari kome de Suenske ind i goinge herrid der brende roffuede oc odelagde vid fem eller sex oc tiufue kirjrcke sogner: den 8 februari brende Ve: denne 11. dag bleffue de tappert igien besot aff vorris Kongis folck antastede på Visse So bade yhielslagne oc drucnede nogle (og) tiuffue hundrede mend oc miste al derris Bitte: som de haffde tagit: C. M. V.”
Det är svårt att tänka sig idag, men Sverige och Danmark var en gång i tiden bittra fiender och krigade med varandra i flera generationer. I februari 1612 rasade Kalmarkriget och den svenske kungen Gustaf II Adolf genomförde flera fälttåg i Skåne. Inskriptionen vittnar om att trupperna trängde in i Göinge härad där de brände och rövade 25 eller 26 kyrksocknar och staden Vä. Strax norr om Ravlunda hejdades svenskarnas framfart av den danske kungens folk. Kanske stod prästen här vid sin kyrka på höjden och såg rökpelarna från de brända gårdarna stiga upp mot horisonten i norr. I tacksamhet över att svenskarna aldrig nådde Ravlunda, lät han utföra inskriptionen i sin kyrka.
I en fredligare tid är Ravlunda på Österlen ett skönt besöksmål, inte minst sommartid. På kyrkogården har två av våra mest kända kulturpersonligheter valt att få sitt sista vilorum. Visdiktaren och gitarristen Olle Adolphson (1934-2004) är en av dem. I hans sångskatt finns visor som “Trubbel”, “Det gåtfulla folket” och “Mitt eget land” (som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers). Vi som var barn på 1970-talet minns med kärlek tv-serien “Fablernas värld”, som Adolphson skrev den svenska texten till.
Så stockholmare han var, älskade Olle Adolphson sitt Österlen. I “Österlenvisan”, som sjungs på såväl bröllop som begravningar, har han diktat
Ge mig den stund, ja, ge mig den tid
då hundra lärkor och svalor
flyger min själ till himmelens frid
på hedar, vid Österlens dalar.
Minst lika älskad var författaren och berättaren Fritiof Nilsson “Piraten” (1895-1972). Efter en stökig skolgång, rekordsnabbt avlagd juristexamen och en kort men intensiv karriär som advokat debuterade han 1932 med den delvis självbiografiska “Bombi Bitt och jag”. “Piratens” underbara berättarkonst kan också avnjutas i senare verk såsom “Bock i örtagård” och “Bokhandlaren som slutade bada”. Tillnamnet “Piraten” lär han ha fått av studentkamrater i Lund på grund av sina vidlyftiga berättelser från en kort tid till sjöss i sin ungdom.
“Piratens” gravsten är troligen en av de mest kända i landet. Varken namn eller födelseår finns med i inskriptionen, som lyder: “Här under är askan av en man som hade för vana att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.
Den humoristiska texten har “Piraten” givetvis själv formulerat. Man kan föreställa sig att en del diskussioner med Ravlundas kyrkoherde Sven-Bure Lindahl föregick godkännandet av den kontroversiella gravstenen.
För den som besöker Skåne sommartid rekommenderas, förutom Ravlunda kyrka förstås, ett besök i Piratenmuseet som är inrymt i den gamla banvaktsstugan i hans födelseort Vollsjö. Museet drivs av den ideella föreningen Fritjof Nilsson Piraten-sällskapet, som bildades 1982 och med sina 4000 medlemmar är landets största litterära sällskap.
Ingela Frid
Tack till: Sven Rosborn, Pilemedia och Bitte Assarmo
