I morgon är det fettisdagen, en kär tradition när vi frossar i fastlagsbullar – eller semlor som det oftare kallas norr om Skåne. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt. I de anglosaxiska länderna kallas den här dagen för Shrove Tuesday och det frossas i pannkakor av olika slag.
Till de mer kända fettisdagsfirandena hör förstås Mardi Gras i New Orleans och den stora karnevalen i Rio de Janeiro som brukar avslutas just denna dag (vissa undantag har förekommit, till exempel under coronapandemin när karnevalen flyttades fram.)
Själva ordet karneval säger egentligen allt om vad det hela handlar om – översatt från det latinska ursprunget betyder det ungefär ”farväl till köttet”. Dagen efter fettisdagen infaller nämligen askonsdagen och då inleds den kristna fastan. Pausen från kött och fet mat ska därefter pågå från ända fram till påskdagen, så undra att man vill festa loss riktigt ordentligt på den där sista tisdagen innan tagelskjortan åker på.
Numera finns fastlagsbullar av alla sorter men den klassiska fyllningen förblir den med mandelmassa och grädde. Här är ett recept hämtat från min mormor Elins receptbok, nerskrivet någon gång 1912 eller 1913. Jag har återgett det exakt som det står i boken – lite krångligare men riktigt roligt att baka som mormor gjorde!
Klassisk fastlagsbulle. Foto: Bitte Melin.
Mormor Elins fastlagsbullar
½ kg vetemjöl siktas i en uppvärmd bunke. Smula i 50 gr smör och 100 gr strösocker. En fördjupning göres i mjölet och här ihälles 2 dl ljum mjölk samt 60 gr jäst utrört i litet socker. Äfven 1-2 ägg vispas och ihälles.
Degen slås och knådas i 10-15 minuter, mot slutet tillsätts 1 näve sköljda russin och om så önskas stött kardemumma varefter degen får jäsa över natt. (Själv föredrar jag nog att utesluta russin om jag ska fylla bullarna, men på mormors tid serverades de ofta ofyllda och då är det förstås jättegott med russin i!)
På morgonen tages runda bullar ur degen och läggs på smorda plåtar. Plåtarna ställes på varmt ställe och bullarna får jäsa till dubbel storlek. De penslas med äggula och gräddas på god värme tills gyllenbruna.
Fyllningen finns inget recept på men här är ett hämtat från Arla, som blir lagom till ca 12 semlor:
Inkråm ½ dl mjölk 75 g mandelmassa, riven ½ dl grovhackad mandel 2 dl vispgrädde
Gör så här: Skär av lock på bullarna och gröp ur en del av inkråmet. Blanda detta med mjölk, mandelmassa och mandel och fyll bullarna. Vispa grädden och spritsa eller klicka på bullarna. På med lock och sikta över florsocker. Servera till rykande hett kaffe eller som hetvägg med varm mjölk.
Trevlig Fettisdag!
Fastlagsbulle serverad som hetvägg. Foto: Bitte Melin.
Under en tung granitplatta på Nya Kyrkogården i Kristinehamn vilar Dagmar Högberg. Idag är hon okänd för de flesta av kyrkogårdsbesökarna, men för några decennier sedan visste nästan alla i staden vem hon var. Dagmar Högberg var nämligen en av de otaliga kvinnor som råkade ut för den ökände bedragaren Gustaf Raskenstam.
Dagmar Anna Katarina Högberg föddes i Kristinehamn den 18 april 1886. Hennes far, Anders Olsson Högberg, var snickare men gick bort redan 1896, när Dagmar bara var tio år.
1906 började den då 20-åriga Dagmar driva en begravningsbyrå. Huruvida begravningsbyrån redan tidigare fanns i släktens ägo eller om hon startade den från grunden framgår inte av de dokument som finns. Däremot står hon kyrkobokförd som ogift och boende hemma hos sin mor.
I början av 1930-talet hade Dagmar byggt upp en lönsam verksamhet och hade en rejäl slant på banken. Hon skötte sitt företag oklanderligt och var respekterad av Kristinehamnsborna. Men hon var fortfarande ogift och kanske saknade hon en kärlek i sitt liv. Kanske väcktes ett hopp om någon att älska och bli älskad av när den charmige Anders Eriksson dök upp i hennes liv.
Ett av få fotografier som går att finna av Dagmar Högberg. Källa: Kristinehamns kommuns bildarkiv. Bilden är beskuren.
Anders Eriksson var femton år yngre och det är rimligt att tro att Dagmar tvekade innan hon gav sig hän i kärlek. Men till sist lyckades han övertala henne att åldersskillnaden inte spelade honom någon roll och att han älskade henne för den hon var. Inget av det var sant. Anders Eriksson levde nämligen på att lura och bedra välbeställda kvinnor som längtade efter kärlek.
Anders Gustaf Eriksson föddes i Karlstad 1901. Hur han framlevde sina ungdomsår är inte känt, men det är dokumenterat att han under några år på 1920-talet bodde i Stockholm. Där gifte han sig och paret fick en son, men äktenskapet blev kortvarigt och efter skilsmässan började han utnyttja sin charm för att lura och bedra kvinnor. När han siktade in sig på den framgångsrika och välbeställda Dagmar Högberg var han redan en erfaren bedragare.
När Dagmar fick veta sanningen om den charmante Anders Eriksson var det redan för sent. Mannen hon älskade, och som hon trodde besvarade hennes kärlek, hade lurat henne på allt hon ägde. 1934 ställdes han inför rätta för bedrägeri och befanns skyldig till att lurat ett trettiotal kvinnor på totalt runt 100 000 kronor, vilket motsvarar runt 3 miljoner idag. Straffet för Sol-Eriksson, som han kallades då, blev fängelse i två år och tio månader.
Domen var till föga tröst för Dagmar som inte bara var utblottad, utan dessutom utskämd och djupt förnedrad. Medan Dagmar och hennes olyckssystrar förlöjligades av press och allmänhet uttrycktes något som närmast liknade beundran för gärningsmannen. I pressen utnämndes Eriksson till ”svensk mästare i sol- och vår” och kallades ”mannen med de 105 fästmörna”.
När Dagmar hittades död, av vad som på den tiden kallades kolosförgiftning, i sitt lägenhetsgarage mitt i centrala Kristinehamn den 24 september, drog de flesta slutsatsen att hon tagit sitt eget liv. Men polisen kunde aldrig klarlägga om hon verkligen hade gasat ihjäl sig med vilje eller om det hela var en tragisk olycka. De avskrev hennes död som ett olycksfall och klargjorde att Dagmar skulle få begravas i vanlig ordning. Jordfästningen ägde rum den 27 september.
Anders Eriksson släpptes från Långholmen två år senare. Han ägnade sannolikt inga, eller ytterst få, tankar åt Dagmar Högberg. Han hade annat att göra. Så många välbeställda kvinnor, så många att lura! Han passade också på att byta sitt efternamn till Raskenstam, delvis inspirerad av sin mors flicknamn Rask och Vilhelm Mobergs roman Raskens. Och som Raskenstam satte han åter fart med sitt kriminella värv.
Från 1941 till 1943 ska han ha inlett relationer med över 100 kvinnor. Han förlovade sig med minst 30 av dem, bland annat en godsägardotter. När denna blev gravid blev Raskenstam desperat och berättade sanningen för henne – att han var dömd för bedrägeri och inga pengar hade. Hon anmälde honom dock inte utan lät sin rike far klara ut det hela. Men 1943 tog hans ”karriär” likväl slut. Vid det laget hade 25 av hans offer anmält honom för bedrägeri och han ställde inför rätta på nytt. Han fälldes på nytt, bland annat för förskingring, och dömdes till fängelse i tre och ett halvt år, ett straff han avtjänade på Långholmen.
Medan han fortfarande satt på Långholmen bytte han tillbaka till sitt gamla efternamn, samt trolovade sig med en fiskardotter från Roslagen. De gifte sig senare och fick flera barn. Om detta hans andra äktenskap sägs det ofta att fiskardottern var Raskenstams enda kärlek. Men det saknas källor som styrker att bedragaren verkligen ändrat sinnelag, eller ens var förmögen att älska. Antagandet om hans ändrade sinnelag tycks främst komma från Birgitta Stenbergs filmmanus, och därefter roman (1983).
När regissören och skådespelaren Gunnar Hellström kontaktade Birgitta Stenberg om sin filmidé hade hon redan börjat skriva på sin bok om Raskenstam och hon nappade på att även skriva manus. Men både romanen, som gavs ut 1983, och filmen med Hellström i huvudrollen, är skriven utifrån gärningsmannens perspektiv. Det var för övrigt det som var meningen, om man får tro Birgitta Stenberg själv. Hon och Hellström ville ”göra en rolig film helt enkelt”:
– Och i vår version är Raskenstam ’oskyldig’. Det var ju fantastiskt vad beredvilligt kvinnorna ställde upp! Bara en enda av dessa hundra var det som åtalade honom! Han måtte ha varit väldigt charmig. Och vilken sisu människan hade! Han slet verkligen, sa hon i en intervju i Damernas Värld när det begav sig.
Någon förståelse för Raskenstams offer fanns aldrig med i ekvationen. Kanske var det därför flera filmkritiker också uppfattade filmen som platt och färgad av en unken kvinnosyn.
Hur gick det då för bedragaren till sist? Han separerade från sin andra hustru – eller hon från honom – runt 1959. De sista åren levde Gustaf Eriksson ensam och utblottad på ett sjukhem i Farsta, där han dog den 28 september 1969. Han begravdes på Värmdö, i en omärkt grav.
En längre version av artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Kvällsstunden.
Tavlans kapell – populär samlingslokal sedan nästan hundra år
Karlskoga är en vidsträckt kommun, med förgreningar långt utanför stadskärnan. Och så var det även före kommunernas införande; när landskommunen fick stadsrättigheter 1940 blev Karlskoga faktiskt rikets till ytan största stad.
Det är en av orsakerna till att folk i omkringliggande småbyar tyckte det blev lite långt att alltid resa in till staden när de skulle samlas för olika ändamål. I början av 1900-talet beslöt således fyra av männen i norra trakterna av Karlskoga att gå samman för att se till att folket norr om staden fick en samlingslokal.
Folket i bygden bidrog villigt med både kontanta medel, byggnadsmaterial och dagsverken för möjligheten att slippa de långa resorna in till staden. Och småbrukaren Karl Olsson från den vackra byn Tavlan skänkte marken där samlingslokalen skulle byggas.
Den som utnämndes som ansvarig byggmästare för uppförandet av det nya samlingshuset i Tavlan var sågställare Karl Eriksson från Stolphagen. Han hade redan tidigare varit inblandad i projektet eftersom han tog sig för med att såga det för ändamålet skänkta timret till brädor och plank, så det föll sig naturligt att han även skulle ansvara för uppförandet av byggnaden. Arbetet påbörjades tidigt 1912, och samma höst kunde man så inviga Tavlans samlingshus. Det skulle användas till logearbete, gudstjänster, syföreningsarbete, föreläsningar och annan verksamhet.
Tavlans kapell som det ser ut idag. Källa: Wikimedia commons (public domain).
Tre år efter invigningen skänktes både tomten och huset till Karlskoga församling. 1921 restaurerade man huset och installerade altare, predikstol och en liten sakristia och man ändrade också dess namn från Tavlans samlingslokal till Tavlans kapell. Kapellet fortsatte dock att användas som samlingslokal; vid sidan av gudstjänster, dop och vigslar fortsatte syföreningen och den andra verksamheten sitt arbete.
I början av 1950-talet beslöt man att gräva ut ett källarplan under kapellet. Anledningen var att syföreningen behövde ett kök. Så fick det också bli, men källarplanet kom också att innehålla en tambur och en samlingssal – lokaler som blev mycket användbara genom åren, inte bara för syföreningen utan även för andra föreningar och verksamheter.
Genom historien har Tavlans kapell fått en ny betydelse i det moderna Karlskoga. Syföreningen har visserligen överlevt, men gudstjänsterna äger numera rum endast en söndag i månaden och kapellet används huvudsakligen vid dop- och vigselhögtider och då i första hand av människor som har anknytning till trakten. Och under hösten 2009 blev det faktiskt tal om att helt lägga ner verksamheten vid Tavlans kapell. Trots att man nyligen målat om invändigt ansåg kyrkorådet att det skulle bli för dyrt för församlingen att behålla det gamla kapellet. Detta beslut sågs inte med blida ögon av församlingsmedlemmarna, varav många är släkt i rakt nedstigande led till dem som en gång tog initiativet till kapellet. Även prästen Monica Albertus, som sedan 1995 ansvarat både för kapellet och verksamheterna, förvånades av förslaget om nedläggning eftersom gudstjänsterna alltid är fullsatta och kapellet väl använt på alla tänkbara sätt.
Våren 2010 fattades till sist det avgörande beslutet och till församlingens och bybornas stora glädje beslutade kyrkorådet i Karlskoga att behålla Tavlans kapell. Man hade lyssnat på församlingsmedlemmarna och på människorna i trakten och Tavlans kapell kommer alltså att fortsätta vara en träffpunkt och ett Guds hus i socknarna norr om Karlskoga.
Tavlans kapell är uppfört av timmer i nyklassicistisk stil med liggande vitmålad panel. Eftersom kapellet byggdes före 1940 skyddas det enligt lag som kyrkligt kulturminne. Foto: Wikimedia commons (public domain).
