Att få till vackra påskägg är ingen konst – och du kan dessutom åstadkomma det med sådant du har hemma. Blåbär från frysen – gurkmeja från kryddhyllan – kaffe från kaffeburken – grönt te… Bara att koka upp kryddor, bär eller vad du har, och lägga äggen i färgbad helt enkelt. Känns mycket trevligare än att använda artificiella färger.
Ägg färgade med blåbär. Foto: Bitte Melin.
Vad du behöver är kastruller och skålar – och så en väldig massa ägg förstås!
Här är exempel på vad du kan använda:
Blåbär – mörkblå till blålila Hallon – svagt rosa Gurkmeja – gul Lökskal – gul till gulbrun Lökskal från rödlök – rosalila Paprikapulver – orange Kaffepulver – chokladbrun Grönt te – grönbrun
Av färska råvaror såsom bär tar man två-tre rejäla nävar i kastrullen – av kryddor och annat pulver ca 2 rågade matskedar.
Gör så här: Koka äggen 10 minuter i en egen kastrull. Mät upp 5 dl vatten, 1 tsk salt och valfri råvara och låt koka 2-10 minuter (den längre tiden för färska råvaror). Dra från plattan och låt stå ca 30 minuter innan du silar av (kryddor behöver inte silas).
Ägg färgat med lökskal. Foto: Bitte Melin.
Tillsätt lite vitvinsvinäger till färgblandningen och lägg ner de kokta äggen. Låt stå minst ett par timmar – vill du ha ännu djupare färg kan du ställa äggen kallt i färgbadet över natten.
Tips! Gör mönster på äggen, t ex genom att linda runt snören, sätta på håliga klistermärken, använda tejp eller vira spetsband eller gummisnoddar runt äggen. Endast fantasin sätter gränserna!
Bland de mer festliga rätterna i Hanna Brodds handskrivna bok är omelett fylld med hummerstuvning. I receptet ingår en burk hummer.
Ica skriver i sin egen historia: De första konserverna i Sverige dök upp i handeln under sent 1800-tal, men först på 1930-talet började sortimentet växa. Förutom anjovis och sill började det också finnas grönsaker, importerad frukt och delikatesser som hummer och sparris.
Digitalt museum, fotograf: D. Gunner. Public domain.
På bilden ses företaget O.J:s Köttkonservers monter på utställningen Hem och Hushåll på Vänershov i Karlstad 1936. Såväl enstaka ingredienser som hela maträtter på konservburk spreds snabbt på marknaden vid denna tid.
O.J:s Köttkonserver stoltserade som ”Sveriges äldsta firma inom branschen, med hypermoderna lokaler”.
Tillagning
Stuvningen: 1 burk hummer, 1 matsked smör, 3 msk mjöl, 3½ dl grädde, salt, vitpeppar, socker. Smöret och mjölet fräses i 2 minuter. Grädden spädes på under rörning och såsen får koka i 5 minuter. Hummer läggs i och stuvningen får ett uppkok samt avsmakas med kryddorna.
Omelett: 4 ägg, ¼ tsk salt, ¼ tsk socker, 3 dl grädde. Till pannan ½ msk smör. Beredning: äggulorna vispas väl med salt och socker. Grädden tillsättes och sist nedröres försiktigt de till hårt skum slagna äggvitorna. Omelettpannan upphettas och smörjes väl med smöret. Äggstanningen hälls i och omeletten gräddas ljusbrun i ordinär ugnsvärme. Den stjälpes upp på smort lock, någon stuvning lägges på den ena halvan och den andra halvan vikes över.
Omelett med krabbstuvning. Det finns helt enkelt ingen burkhummer att tillgå i butikerna i Broby, så det fick bli krabba! Strimlad isbergssallad och grön sparris är fräscht som tillbehör. Extra stuvning i en skål bredvid för den som vill. Foto: Ingela Frid.
Våffeldagen är en alldeles speciell dag och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!
Jag har ingen aning om vilket recept min mormor använde när hon gräddade dessa läckerheter – kanske var det något liknande detta, som finns i vår handskrivna kokbok:
Receptet är nedtecknat i Kviinge den 11 Februari 1908, så det har några år på nacken vilket förstås också märks på måttenheterna som används.
För den som (likt mig) är lite osäker på dessa mått kanske detta passar bättre?
Foto: Bitte Melin
Äggvåfflor
100 g smör 4 dl vetemjöl 1/2 tsk salt 5 dl mjölk 3 ägg
Gör så här:
Smält smöret och låt svalna. Blanda vetemjöl, salt och hälften av mjölken till en jämn smet. Rör sedan ner resten av mjölken, äggen samt smöret. Hetta upp våffeljärnet. Laggen kan behöva penslas med smält fett till första omgången, men sedan behöver du inte använda mer fett. Grädda våfflorna gyllenbruna och servera med grädde och sylt eller bär. Receptet räcker till 10 – 12 laggar.
Vårfrudagen
Egentligen har dock inte den 25 mars någonting alls med våfflor att göra. Själva namnet Våffeldagen är helt enkelt en förvanskning av Vårfrudagen. Och Vår Fru – det är Jungfru Maria, det. Ännu mer högtidligt kallas den Marie Bebådelsedag, och ända fram till 1953 var den en röd dag i almanackan.
Numera är 25 mars en alldeles vanlig dag. Men våffeltraditionen lever vidare. Och när man tänker efter är det egentligen inte så konstigt att det blev just våfflor som fick symbolisera denna vårliga dag. I slutet av mars hade vintern börjat ge vika, korna mjölkade mer och hönsen började värpa igen – vad kunde då passa bättre än att ordna en riktig våffelfest?
Our Lady i St John the Baptist Catholic Church på Manhattan i New York. Foto: Bitte Melin.
Få smaker är väl så klassiskt svenska som smaken av ansjovis. Denna inläggning är närmast omistlig i gubbröran eller i smörgåsbordets Jansson. Och den har gamla anor. Den brukar tillskrivas salteriägaren Gustaf Andersson och ska ha uppfunnits 1842.
Gustaf Andersson, som var född i Göteborg 1815, flyttade i början av 1840-talet till fiskeläget Fjällbacka, där han startade ansjovistillverkningen. Ursprungligen tillverkades den vid Dorthes Konservfabrik Fjällbacka, men kom senare att produceras i Grebbestad, Idag tillverkas Grebbestads ansjovis i Kungshamn.
Inläggningen tillverkas av skarpsill, Sprattus sprattus, en sillfisk som förekommer i alla svenska hav utom Bottenviken och vars utbredning omfattar östra Atlantkusten från Lofoten till Marocko, samt Medelhavet och Svarta havet. I svenska vatten blir den 12-14 cm lång, men i andra vatten kan den bli upp till 20 centimeter. (De fiskar som på engelska kallas anchovies och som läggs in i saltlag har ingenting med den svenska ansjovisen att göra, utan är det vi kallar sardeller).
Ansjovis läggs in i en lag av socker, salt och ättika och kryddas med kanel, kryddpeppar, svartpeppar, lagerblad, kardemumma, muskotblomma, ingefära och sandelolja. Varifrån Gustaf Andersson hämtade inspiration till inläggningen är inte klarlagt, vissa källor hävdar att ursprungsreceptet är norskt, andra att Andersson lärde det sig av en prästdotter i släkten.
Liknande inläggningar har dokumenterats även långt tidigare, till exempel av Tanumsprosten J Ödman. 1746, 100 år innan Gustaf Andersson började med sin produktion, skriver Ödman att ”ståndspersoner brukar sylta in skarpsill i krukor” och 1777 tryckte Svensk Hushållnings-Journal en detaljerad beskrivning signerad kemiprofessorn Pehr A. Gadd:
”Man utväljer den minsta höst-och vinterströmming, som får ligga orensad med litet salt ett dygn. Därefter får den rinna av, torkas på ett linnekläde, läggs på rygg varvtals i en ekkagge och saltas på nytt med blandning av Lyneburgersalt, kryddpeppar, origanum, nejlikor. Man lägger på en sten till tyngd som tas bort efter 3-4 dygn och locket läggs på. Denne slags ansjovis har en ganska angenäm smak och brukas som handelsvara i åtskilliga städer i Estland och Lifland”.
Ansjovis kan ätas som pålägg och används som garnityr till bland annat wienerschnitzel, tillsammans med kapris. Spadet ger god smak åt klassiker som slottsstek. Den mest kända ansjovisrätten idag är kanske Jansson frestelse, men långt innan denna fick sitt omdiskuterade namn tillagades gratänger och lådor med ansjovis i huvudrollen. Här är ett av recepten vi hittat i den handskrivna kokboken.
Ansjovislåda
Den här ansjovislådan sägs vara för sex personer, men då är det meningen att den ska serveras som en del av ett smörgåsbord. Äter man den som ensamrätt, till lunch eller vickning, blir det nog mer lagom för två-tre personer. Tänk också på att det i det här receptet ska vara hela ansjovisar (filéerna kom senare). Idag är det snarare svårt att få tag i hela ansjovisar så ersätt med filéer och ta då ungefär dubbelt så många – en burk av ”normalstorlek” blir bra.
Beredning: Ansjovisen flås, tages ur, fläkes mitt itu och benen tages bort. En låg eldfast form smörjes med smör och beströs med skorpor.
Filéerna nedläggas däri, överhälles med äggen väl vispade med grädden och beströs med persiljan. Lådan gräddas i god ugnsvärme och serveras till smörgåsbordet.
Få maträtter värmer så härligt i höstmörkret som en klassisk oxsvanssoppa. Det finns lika många recept på oxsvanssoppa som det finns matmammor (eller matpappor) och i vår receptsamling kan man läsa följande:
Oxsvanssoppa Man bryner oxsvansar i mjöl och smör och buljong med krydor. Sedan brynes mjöl och smör i en kastrull och jämnas på med soppan. Så avsilas den genom ett durkslag. Så blandar man den med sherry och konjak efter smak. Den serveras med frikadeller, rötter och skurna oxsvansbitar, samt torrt hvetebröd.
Mormorsmor skulle ha säkert ha fattat galoppen direkt, och fått till en alldeles underbar soppa med den enkla och kortfattade beskrivningen, men i vår tid behövs kanske ett mer utförligt recept. Här är ett recept från min mammas något nyare kokbok från 1950-talet.
Oxsvanssoppa. Foto: Bitte Melin.
Oxsvanssoppa – 6 portioner
1 ½ kg oxsvans, huggen i bitar 2 msk smör eller matolja 1 morot, skuren i bitar 1 bit rotselleri, tärnad Ca 10 cm purjolök, skuren i strimlor 2 ½ liter vatten 2 msk tomatpuré 3 dl rött vin eller oxbuljong 10 svartpepparkorn 1-2 tsk torkad timjan eller oregano 2 lagerblad 1 tsk salt 5 finhackade schalottenlökar eller 1 stor gul lök salt och malen vitpeppar 2 msk finhackad persilja
Gör så här:
Värm matfettet i en gryta och bryn oxsvansbitarna. Ta upp och lägg åt sidan. Fräs morot, selleri och purjo. Lägg tillbaka oxsvansbitarna i grytan och häll på vattnet. Låt koka upp och skumma väl. Tillsätt tomatpuré, vin, pepparkorn, timjan, lagerblad och salt. Sänk värmen och sjud under lock på svag värme i 4 timmar eller tills köttet är genomkokt. Ta upp oxsvansbitarna och låt dem svalna något. Plocka bort köttet från benen. Håll köttet varmt inslaget i aluminiumfolie. Sila buljongen. Koka upp buljongen med schalottenlök och sjud tills löken är genomskinlig och mjuk. Lägg tillbaka köttet i soppan. Smaka av med salt och peppar och strö över persilja vid serveringen.
I morgon är det fettisdagen, en kär tradition när vi frossar i fastlagsbullar – eller semlor som det oftare kallas norr om Skåne. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt. I de anglosaxiska länderna kallas den här dagen för Shrove Tuesday och det frossas i pannkakor av olika slag.
Till de mer kända fettisdagsfirandena hör förstås Mardi Gras i New Orleans och den stora karnevalen i Rio de Janeiro som brukar avslutas just denna dag (vissa undantag har förekommit, till exempel under coronapandemin när karnevalen flyttades fram.)
Själva ordet karneval säger egentligen allt om vad det hela handlar om – översatt från det latinska ursprunget betyder det ungefär ”farväl till köttet”. Dagen efter fettisdagen infaller nämligen askonsdagen och då inleds den kristna fastan. Pausen från kött och fet mat ska därefter pågå från ända fram till påskdagen, så undra att man vill festa loss riktigt ordentligt på den där sista tisdagen innan tagelskjortan åker på.
Numera finns fastlagsbullar av alla sorter men den klassiska fyllningen förblir den med mandelmassa och grädde. Här är ett recept hämtat från min mormor Elins receptbok, nerskrivet någon gång 1912 eller 1913. Jag har återgett det exakt som det står i boken – lite krångligare men riktigt roligt att baka som mormor gjorde!
Klassisk fastlagsbulle. Foto: Bitte Melin.
Mormor Elins fastlagsbullar
½ kg vetemjöl siktas i en uppvärmd bunke. Smula i 50 gr smör och 100 gr strösocker. En fördjupning göres i mjölet och här ihälles 2 dl ljum mjölk samt 60 gr jäst utrört i litet socker. Äfven 1-2 ägg vispas och ihälles.
Degen slås och knådas i 10-15 minuter, mot slutet tillsätts 1 näve sköljda russin och om så önskas stött kardemumma varefter degen får jäsa över natt. (Själv föredrar jag nog att utesluta russin om jag ska fylla bullarna, men på mormors tid serverades de ofta ofyllda och då är det förstås jättegott med russin i!)
På morgonen tages runda bullar ur degen och läggs på smorda plåtar. Plåtarna ställes på varmt ställe och bullarna får jäsa till dubbel storlek. De penslas med äggula och gräddas på god värme tills gyllenbruna.
Fyllningen finns inget recept på men här är ett hämtat från Arla, som blir lagom till ca 12 semlor:
Inkråm ½ dl mjölk 75 g mandelmassa, riven ½ dl grovhackad mandel 2 dl vispgrädde
Gör så här: Skär av lock på bullarna och gröp ur en del av inkråmet. Blanda detta med mjölk, mandelmassa och mandel och fyll bullarna. Vispa grädden och spritsa eller klicka på bullarna. På med lock och sikta över florsocker. Servera till rykande hett kaffe eller som hetvägg med varm mjölk.
Trevlig Fettisdag!
Fastlagsbulle serverad som hetvägg. Foto: Bitte Melin.
Ägg har historiskt inte alltid varit speciellt dominerande i kosthållet, i synnerhet inte under vintern då hönsen slutade värpa. På vissa platser har dock tillgången på ägg varit större, som exempelvis just Skåne.
Det avspeglas i många av våra upphittade recept. Antalet ägg som förekommer i mjuka kakor kan förvåna den moderne bagaren, för att inte tala om antalet ägg som användes för att baka spettekaga eller tillaga äggakaga.
I en uppteckning från 1916, i Torna härad i Skåne, berättas följande:
”De vanliga ingredienserna till en lagom stor spettkaka är följande: 3 tjog ägg, 9 hg socker, ½ kg potatismjöl, ½ kg vetemjöl.
Beredning: Ägg och socker vispas mycket väl och sedan iröres mjölet. Man har sedan en särskild ställning, som man vevar runt och på den droppas då av smeten, som står över värme, så att den torkar. Sist garnerar man den med socker. Den blir mycket fin och ståtlig och finnes ej en eller ett par spettekakor på bordet, är det ej något riktigt gille.”
Foto: Göinge hembygdsförenings arkiv.
För att kunna använda ägg även vintertid använde man sig ofta av konservering i så kallat vattenglas, natriumsilikat. Natriumsilikat köptes som ett pulver, vanligtvis på apotek, och rördes ut med vatten. Lösningen hälldes sedan i en kruka med råa ägg, som sedan förvarades mörkt och svalt.
Efter en tid blev lösningen ett slags gelé som täppte till äggets porer och gjorde dem mer hållbara – de kunde hålla i upp till åtta månader med denna metod. Äggen som förvarats i vattenglas kan användas i matlagning och bakning, men inte som kokta frukostägg – då spricker de.
I en uppteckning i Lunds universitets folklivsarkiv kan vi läsa följande, berättat av en anonym informant år 1929:
”En begravning av idag i Vesslarps by börjar så gott som alltid klockan 6 på morgonen. I varje fall bjuder man till klockan 7 eller möjligen 9. Helst vill man ha dem på söckendagar*. Före avfärden till sorgehuset blir det ordentlig traktering. En talför man, den s.k. vekastaprästen, ska hålla ett tal över liket eller läsa någon psalmvers och bön innan man ger sig iväg. Psalmer sjungs också. Sen far man i långsam processionstakt mot kyrkan, omkring 1½ mil. Är det en söndag som jordfästningen äger rum stannar man över högmässan. Vid vartenda hus utmed vägen i byn är det mejat, så även i de grannbyar man far igenom på väg till kyrkan. Mejningen är ett särskilt kapitel. I båda hjulspåren läggs extra stora grangrenar eller enrisruskor. De läggs taktegelaktigt med ett kors i mitten. Hemfärden från kyrkan går fort, ty man brukar köra ”till skees” (ikapp).
Ingången till Glimåkra kyrkogård risad på gammalt vis. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.
Klockan 5 på eftermiddagen vidtar måltiden. Det är nu kokerskans (stegarens) skyldighet att draga ut på tiden med maten, ty kalaset ska räcka till fram på småtimmarna. Den stegare är inte mycket värd i dessa trakter som inte kan konsten att dra ut på gillet i flera timmar.
Man äter i två lag. Karlar och fruntimmer för sig. Minst en timme ska förflyta mellan varje rätt. Det är ett omfattande ”bord” man bjudes på: smörgåsbord, buljong, stek, torkad frukt med grädde, smörbakelser. Stora mängder mat och dryck, i det senare fallet öl och dricka + spritvaror.
Bordsbön läses högt före och efter maten. Psalmer sjungas och tal hållas. Efter maten blir det kaffe + all förningar man haft med sig.
Det märkliga är att man än idag håller på denna gamla sed, att begravningen ska vara i nära ett dygn.”
Det är i skrivande stund nästan hundra år sedan detta nedtecknades. Begravningssederna har ändrats, även i den göingska socknen Glimåkra. Numera tar man allt som oftast avsked vid en kort ceremoni enligt Svenska kyrkans handbok, följd av en minnesstund med kaffe. Det är inte fråga om att forsla den döde till kyrkan, förrätta jordbegravning, umgås och stadfästa den dödes minne i ett dygn. Idag har vi fjärmat oss från döden och en begravning är en av många saker som ska klämmas in i kalendern.
Jag är inte helt säker på att det är en förändring till det bättre.
*söckendagar är ett ålderdomligt ord för vardagar, dvs alla veckodagar utom söndagar.
Varför just smaker från det gamla Göinge? Det kan man fråga sig, i alla fall när det gäller mig. Jag är själv värmländska och bor i Stockholm sedan drygt 35 år. Men det finns en förklaring. Ända sedan färden gick till Göinge första gången för några år sedan har jag haft en alldeles särskild känsla för just denna del av Skåne. Jag har gjort fantastiska bekantskaper i Göingetrakterna och jag har dessutom haft förmånen att åka runt på diverse trevliga utflykter och lärt känna landskapet och dess orter. Det finns få platser där jag trivs så gott.
Eftersom jag dessutom bloggat och skrivit om mat i många år var det självklart för mig att hoppa på projektet Smaken av det gamla Göinge. Sedan dess har jag läst recept, bakat och lagat mat så det står härliga till – och ändå har jag bara tillagat en bråkdel av allt det som finns nedtecknat i den här kulturskatten.
Maken är särskilt glad när jag provbakar mjuka kakor av olika slag. Han älskar kaffebröd och ställer gärna upp som försökskanin. Och sanningen är att många av de mjuka kakorna är påfallande lika de mer moderna sockerkakorna. Den största skillnaden är kanske att de ”gamla” kakorna innehåller fler ägg. Men jag har också hittat kakor som innehåller ingredienser som är betydligt ovanligare idag. Denna till exempel (som fick makens smaklökar att dansa polka av glädje)
Kaffekaka à la Olivia Malmström
Originalreceptet anger jästmjöl som jäsmedel. Jag ersatte det med samma mängd bakpulver. Kkp betyder helt sonika kaffekopp, vilket motsvarar ungefär 1 ½ dl. Smeten blir lagom i en form på ca 1 ½ liter. När det gäller kryddor och russin anges ingen mängd, så de angivna mängderna nedan är mitt eget förslag – prova dig fram!
2 ägg 1 kkp (kaffekopp) smör 2 kkp socker 3 ½ kkp vetemjöl 1 tsk bakpulver 1 kkp kallt starkt kaffe 1 tsk kanel ½ – 1 tsk riven muskot 1 kkp russin smör och ströbröd till formen
Gör så här:
Värm ugnen till 175 grader.
Rör socker och smör och rör i äggen. Rör sedan ner lite av mjölet, därefter kaffet och russinen.
Tillsätt resten av mjölet, utblandat med bakpulver, och rör till en smidig smet.
Häll smeten i smord och bröad form och grädda på nedersta falsen i ca 35-40 minuter. Låt svalna en stund innan du stjälper upp kakan.
Det är något speciellt med inälvsmat. Jag vet att det kan sticka i ögonen hos många, för det är inte alla som gillar sådant som lever och tunga, men jag är stormförtjust i sådant. Jag tror att det för min del handlar mycket om att ta hand om hela slaktdjuret. Visserligen växte jag inte själv upp på landet, och jag har aldrig varit med om en slakt själv, men jag har mammas och pappas berättelser i färskt minne och jag tycker det finns något fint och respektfullt i att ta vara på allt hos slaktdjuret och inte slakta enbart för att komma åt filé eller något annat eftertraktat.
Min mormor och morfar tog, som de flesta andra på den tiden, vara på allt, när grisen slaktades hemma i byn utanför Kristinehamn. Blodet blev till blodpudding och blodkorv, huvudet kokades och blev till sylta, fötterna till aladåb, levern till pastejer, tungan rimmades och serverades antingen som kallskuren eller varm med potatis och andra tillbehör. Ingenting fick förfaras för maten var man rädd om. Än i slutet av 1800-talet var fattigdomen utbredd och även om de värsta nödåren då var ett minne för de flesta så fick man inte slösa på födan.
I en av de gamla handskrivna receptböckerna som ligger till grund för projektet Smaken av det gamla Göinge finns många recept på just inälvsmat. Leverkaka på tusen och ett sätt, oxsvanssoppa och späckad oxtunga, otaliga recept på leverpastej men också köttpuddingar av olika slag – perfekt för att ta vara på kött som blivit över efter långkoket eller söndagsmiddagen. För en fantast som mig är det rena guldgruvan.
En rätt som verkligen förtjänar att komma till heders igen är leverkakan, eller korvkakan som den oftast kallas. En verklig husmansklassiker, som en gång i tiden var en av paradrätterna på anrika Broby Gästis.
Just den korvkakan har jag valt att laga upp i mitt eget kök, med fantastiskt resultat. Det är ingen snabbmat precis, för både lever och späck ska malas noggrant i köttkvarn, och när smeten väl är färdigblandad ska den både bakas i ugn och därefter smörstekas i panna. Men ansträngningen är väl värd mödan. I vår familj blev det en lång rad ”aaa” och ”ooo” när härligheten serverades med rårörda lingon och strimlad vitkål, samt lite skirat smör.
Korvkaka från Broby Gästis
Originalreceptet är lagom till 2-4 stora formar. Jag har minskat det med hälften och anpassat det till det lite mindre hushållet. I övrigt har jag inte gjort några ändringar alls. Det är fortfarande ett rejält tilltaget recept, men korvkakan går utmärkt att frysa.
6 hg ungnötslever 3 hg späck 1 kaffekopp ris 5 dl mjölk 5 dl vatten 1 kaffekopp russin 1 kaffekopp sirap 3 ½ tsk vetemjöl 1 tsk vitpeppar 2 tsk salt 3 ägg 2 små gula lökar eller 1 stor
Gör så här: Blanda först mjölk och vatten med riset och koka en gröt därav. Skär sedan levern i bitar och förväll. Skiva och bryn löken. Låt allt kallna!
Lever och späck males tillsammans med löken. Färsen blandas med gröten. Blanda därefter den färdiga smeten i 1-2 sockerkaksformar och grädda i ugn 175 grader i ungefär 1 ½ timme. Därefter låt kallna. Kakan skivas ungefär 2 cm tjockt och stekes på järn. Serveras med lingon och sallad.
Beräkna tre skivor per person. Servera gärna med lingon- och vitkålssallad. Foto: Bitte Melin.
