Fastlagsbullar

Fastlagsbullar

av Bitte Melin

I morgon är det fettisdagen, en kär tradition när vi frossar i fastlagsbullar – eller semlor som det oftare kallas norr om Skåne. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt. I de anglosaxiska länderna kallas den här dagen för Shrove Tuesday och det frossas i pannkakor av olika slag.

Till de mer kända fettisdagsfirandena hör förstås Mardi Gras i New Orleans och den stora karnevalen i Rio de Janeiro som brukar avslutas just denna dag (vissa undantag har förekommit, till exempel under coronapandemin när karnevalen flyttades fram.)

Själva ordet karneval säger egentligen allt om vad det hela handlar om – översatt från det latinska ursprunget betyder det ungefär ”farväl till köttet”. Dagen efter fettisdagen infaller nämligen askonsdagen och då inleds den kristna fastan. Pausen från kött och fet mat ska därefter pågå från ända fram till påskdagen, så undra att man vill festa loss riktigt ordentligt på den där sista tisdagen innan tagelskjortan åker på.

Numera finns fastlagsbullar av alla sorter men den klassiska fyllningen förblir den med mandelmassa och grädde. Här är ett recept hämtat från min mormor Elins receptbok, nerskrivet någon gång 1912 eller 1913. Jag har återgett det exakt som det står i boken – lite krångligare men riktigt roligt att baka som mormor gjorde!

Klassisk fastlagsbulle. Foto: Bitte Melin.

Mormor Elins fastlagsbullar

½ kg vetemjöl siktas i en uppvärmd bunke. Smula i 50 gr smör och 100 gr strösocker. En fördjupning göres i mjölet och här ihälles 2 dl ljum mjölk samt 60 gr jäst utrört i litet socker. Äfven 1-2 ägg vispas och ihälles.

Degen slås och knådas i 10-15 minuter, mot slutet tillsätts 1 näve sköljda russin och om så önskas stött kardemumma varefter degen får jäsa över natt. (Själv föredrar jag nog att utesluta russin om jag ska fylla bullarna, men på mormors tid serverades de ofta ofyllda och då är det förstås jättegott med russin i!)

På morgonen tages runda bullar ur degen och läggs på smorda plåtar. Plåtarna ställes på varmt ställe och bullarna får jäsa till dubbel storlek. De penslas med äggula och gräddas på god värme tills gyllenbruna.

Fyllningen finns inget recept på men här är ett hämtat från Arla, som blir lagom till ca 12 semlor:

Inkråm
½ dl mjölk
75 g mandelmassa, riven
½ dl grovhackad mandel
2 dl vispgrädde

Gör så här: Skär av lock på bullarna och gröp ur en del av inkråmet. Blanda detta med mjölk, mandelmassa och mandel och fyll bullarna. Vispa grädden och spritsa eller klicka på bullarna. På med lock och sikta över florsocker. Servera till rykande hett kaffe eller som hetvägg med varm mjölk.

Trevlig Fettisdag!

Fastlagsbulle serverad som hetvägg. Foto: Bitte Melin.
Ägg i vattenglas

Ägg i vattenglas

av Bitte Melin

Ägg har historiskt inte alltid varit speciellt dominerande i kosthållet, i synnerhet inte under vintern då hönsen slutade värpa. På vissa platser har dock tillgången på ägg varit större, som exempelvis just Skåne.

Det avspeglas i många av våra upphittade recept. Antalet ägg som förekommer i mjuka kakor kan förvåna den moderne bagaren, för att inte tala om antalet ägg som användes för att baka spettekaga eller tillaga äggakaga.

I en uppteckning från 1916, i Torna härad i Skåne, berättas följande:

”De vanliga ingredienserna till en lagom stor spettkaka är följande: 3 tjog ägg, 9 hg socker, ½ kg potatismjöl, ½ kg vetemjöl.

Beredning: Ägg och socker vispas mycket väl och sedan iröres mjölet. Man har sedan en särskild ställning, som man vevar runt och på den droppas då av smeten, som står över värme, så att den torkar. Sist garnerar man den med socker. Den blir mycket fin och ståtlig och finnes ej en eller ett par spettekakor på bordet, är det ej något riktigt gille.”

Foto: Göinge hembygdsförenings arkiv.

För att kunna använda ägg även vintertid använde man sig ofta av konservering i så kallat vattenglas, natriumsilikat. Natriumsilikat köptes som ett pulver, vanligtvis på apotek, och rördes ut med vatten. Lösningen hälldes sedan i en kruka med råa ägg, som sedan förvarades mörkt och svalt.

Efter en tid blev lösningen ett slags gelé som täppte till äggets porer och gjorde dem mer hållbara – de kunde hålla i upp till åtta månader med denna metod. Äggen som förvarats i vattenglas kan användas i matlagning och bakning, men inte som kokta frukostägg – då spricker de.

Begravning i Vesslarp 1929

Begravning i Vesslarp 1929

av Ingela Frid

I en uppteckning i Lunds universitets folklivsarkiv kan vi läsa följande, berättat av en anonym informant år 1929:

”En begravning av idag i Vesslarps by börjar så gott som alltid klockan 6 på morgonen. I varje fall bjuder man till klockan 7 eller möjligen 9. Helst vill man ha dem på söckendagar*. Före avfärden till sorgehuset blir det ordentlig traktering. En talför man, den s.k. vekastaprästen, ska hålla ett tal över liket eller läsa någon psalmvers och bön innan man ger sig iväg. Psalmer sjungs också. Sen far man i långsam processionstakt mot kyrkan, omkring 1½ mil. Är det en söndag som jordfästningen äger rum stannar man över högmässan. Vid vartenda hus utmed vägen i byn är det mejat, så även i de grannbyar man far igenom på väg till kyrkan. Mejningen är ett särskilt kapitel. I båda hjulspåren läggs extra stora grangrenar eller enrisruskor. De läggs taktegelaktigt med ett kors i mitten. Hemfärden från kyrkan går fort, ty man brukar köra ”till skees” (ikapp).

Ingången till Glimåkra kyrkogård risad på gammalt vis. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.

Klockan 5 på eftermiddagen vidtar måltiden. Det är nu kokerskans (stegarens) skyldighet att draga ut på tiden med maten, ty kalaset ska räcka till fram på småtimmarna. Den stegare är inte mycket värd i dessa trakter som inte kan konsten att dra ut på gillet i flera timmar.

Man äter i två lag. Karlar och fruntimmer för sig. Minst en timme ska förflyta mellan varje rätt. Det är ett omfattande ”bord” man bjudes på: smörgåsbord, buljong, stek, torkad frukt med grädde, smörbakelser. Stora mängder mat och dryck, i det senare fallet öl och dricka + spritvaror.

Bordsbön läses högt före och efter maten. Psalmer sjungas och tal hållas. Efter maten blir det kaffe + all förningar man haft med sig.

Det märkliga är att man än idag håller på denna gamla sed, att begravningen ska vara i nära ett dygn.”

Det är i skrivande stund nästan hundra år sedan detta nedtecknades. Begravningssederna har ändrats, även i den göingska socknen Glimåkra. Numera tar man allt som oftast avsked vid en kort ceremoni enligt Svenska kyrkans handbok, följd av en minnesstund med kaffe. Det är inte fråga om att forsla den döde till kyrkan, förrätta jordbegravning, umgås och stadfästa den dödes minne i ett dygn. Idag har vi fjärmat oss från döden och en begravning är en av många saker som ska klämmas in i kalendern.

Jag är inte helt säker på att det är en förändring till det bättre.

*söckendagar är ett ålderdomligt ord för vardagar, dvs alla veckodagar utom söndagar.

Kaffekaka à la Olivia Malmström

Kaffekaka à la Olivia Malmström

av Bitte Melin

Varför just smaker från det gamla Göinge? Det kan man fråga sig, i alla fall när det gäller mig. Jag är själv värmländska och bor i Stockholm sedan drygt 35 år. Men det finns en förklaring. Ända sedan färden gick till Göinge första gången för några år sedan har jag haft en alldeles särskild känsla för just denna del av Skåne. Jag har gjort fantastiska bekantskaper i Göingetrakterna och jag har dessutom haft förmånen att åka runt på diverse trevliga utflykter och lärt känna landskapet och dess orter. Det finns få platser där jag trivs så gott.

Eftersom jag dessutom bloggat och skrivit om mat i många år var det självklart för mig att hoppa på projektet Smaken av det gamla Göinge. Sedan dess har jag läst recept, bakat och lagat mat så det står härliga till – och ändå har jag bara tillagat en bråkdel av allt det som finns nedtecknat i den här kulturskatten.

Maken är särskilt glad när jag provbakar mjuka kakor av olika slag. Han älskar kaffebröd och ställer gärna upp som försökskanin. Och sanningen är att många av de mjuka kakorna är påfallande lika de mer moderna sockerkakorna. Den största skillnaden är kanske att de ”gamla” kakorna innehåller fler ägg. Men jag har också hittat kakor som innehåller ingredienser som är betydligt ovanligare idag. Denna till exempel (som fick makens smaklökar att dansa polka av glädje)

Kaffekaka à la Olivia Malmström

Originalreceptet anger jästmjöl som jäsmedel. Jag ersatte det med samma mängd bakpulver. Kkp betyder helt sonika kaffekopp, vilket motsvarar ungefär 1 ½ dl. Smeten blir lagom i en form på ca 1 ½ liter. När det gäller kryddor och russin anges ingen mängd, så de angivna mängderna nedan är mitt eget förslag – prova dig fram!

2 ägg
1 kkp (kaffekopp) smör
2 kkp socker
3 ½ kkp vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 kkp kallt starkt kaffe
1 tsk kanel
½ – 1 tsk riven muskot
1 kkp russin
smör och ströbröd till formen

Gör så här:

Värm ugnen till 175 grader.

Rör socker och smör och rör i äggen. Rör sedan ner lite av mjölet, därefter kaffet och russinen.

Tillsätt resten av mjölet, utblandat med bakpulver, och rör till en smidig smet.

Häll smeten i smord och bröad form och grädda på nedersta falsen i ca 35-40 minuter. Låt svalna en stund innan du stjälper upp kakan.

Foto: Bitte Melin

Den fantastiska inälvsmaten

Den fantastiska inälvsmaten

av Bitte Melin

Det är något speciellt med inälvsmat. Jag vet att det kan sticka i ögonen hos många, för det är inte alla som gillar sådant som lever och tunga, men jag är stormförtjust i sådant. Jag tror att det för min del handlar mycket om att ta hand om hela slaktdjuret. Visserligen växte jag inte själv upp på landet, och jag har aldrig varit med om en slakt själv, men jag har mammas och pappas berättelser i färskt minne och jag tycker det finns något fint och respektfullt i att ta vara på allt hos slaktdjuret och inte slakta enbart för att komma åt filé eller något annat eftertraktat.

Min mormor och morfar tog, som de flesta andra på den tiden, vara på allt, när grisen slaktades hemma i byn utanför Kristinehamn. Blodet blev till blodpudding och blodkorv, huvudet kokades och blev till sylta, fötterna till aladåb, levern till pastejer, tungan rimmades och serverades antingen som kallskuren eller varm med potatis och andra tillbehör. Ingenting fick förfaras för maten var man rädd om. Än i slutet av 1800-talet var fattigdomen utbredd och även om de värsta nödåren då var ett minne för de flesta så fick man inte slösa på födan.

I en av de gamla handskrivna receptböckerna som ligger till grund för projektet Smaken av det gamla Göinge finns många recept på just inälvsmat. Leverkaka på tusen och ett sätt, oxsvanssoppa och späckad oxtunga, otaliga recept på leverpastej men också köttpuddingar av olika slag – perfekt för att ta vara på kött som blivit över efter långkoket eller söndagsmiddagen. För en fantast som mig är det rena guldgruvan.

En rätt som verkligen förtjänar att komma till heders igen är leverkakan, eller korvkakan som den oftast kallas. En verklig husmansklassiker, som en gång i tiden var en av paradrätterna på anrika Broby Gästis.

Just den korvkakan har jag valt att laga upp i mitt eget kök, med fantastiskt resultat. Det är ingen snabbmat precis, för både lever och späck ska malas noggrant i köttkvarn, och när smeten väl är färdigblandad ska den både bakas i ugn och därefter smörstekas i panna. Men ansträngningen är väl värd mödan. I vår familj blev det en lång rad ”aaa” och ”ooo” när härligheten serverades med rårörda lingon och strimlad vitkål, samt lite skirat smör.

Korvkaka från Broby Gästis

Originalreceptet är lagom till 2-4 stora formar. Jag har minskat det med hälften och anpassat det till det lite mindre hushållet. I övrigt har jag inte gjort några ändringar alls. Det är fortfarande ett rejält tilltaget recept, men korvkakan går utmärkt att frysa.

6 hg ungnötslever
3 hg späck
1 kaffekopp ris
5 dl mjölk
5 dl vatten
1 kaffekopp russin
1 kaffekopp sirap
3 ½ tsk vetemjöl
1 tsk vitpeppar
2 tsk salt
3 ägg
2 små gula lökar eller 1 stor

Gör så här:  Blanda först mjölk och vatten med riset och koka en gröt därav. Skär sedan levern i bitar och förväll. Skiva och bryn löken. Låt allt kallna!

Lever och späck males tillsammans med löken. Färsen blandas med gröten. Blanda därefter den färdiga smeten i 1-2 sockerkaksformar och grädda i ugn 175 grader i ungefär 1 ½ timme. Därefter låt kallna. Kakan skivas ungefär 2 cm tjockt och stekes på järn. Serveras med lingon och sallad.

Beräkna tre skivor per person. Servera gärna med lingon- och vitkålssallad. Foto: Bitte Melin.

Hon föll offer för den skoningslöse Raskenstam

Hon föll offer för den skoningslöse Raskenstam

av Bitte Melin

Under en tung granitplatta på Nya Kyrkogården i Kristinehamn vilar Dagmar Högberg. Idag är hon okänd för de flesta av kyrkogårdsbesökarna, men för några decennier sedan visste nästan alla i staden vem hon var. Dagmar Högberg var nämligen en av de otaliga kvinnor som råkade ut för den ökände bedragaren Gustaf Raskenstam.

Dagmar Anna Katarina Högberg föddes i Kristinehamn den 18 april 1886. Hennes far, Anders Olsson Högberg, var snickare men gick bort redan 1896, när Dagmar bara var tio år.

1906 började den då 20-åriga Dagmar driva en begravningsbyrå. Huruvida begravningsbyrån redan tidigare fanns i släktens ägo eller om hon startade den från grunden framgår inte av de dokument som finns. Däremot står hon kyrkobokförd som ogift och boende hemma hos sin mor.

I början av 1930-talet hade Dagmar byggt upp en lönsam verksamhet och hade en rejäl slant på banken. Hon skötte sitt företag oklanderligt och var respekterad av Kristinehamnsborna. Men hon var fortfarande ogift och kanske saknade hon en kärlek i sitt liv. Kanske väcktes ett hopp om någon att älska och bli älskad av när den charmige Anders Eriksson dök upp i hennes liv.

Ett av få fotografier som går att finna av Dagmar Högberg. Källa: Kristinehamns kommuns bildarkiv. Bilden är beskuren.

Anders Eriksson var femton år yngre och det är rimligt att tro att Dagmar tvekade innan hon gav sig hän i kärlek. Men till sist lyckades han övertala henne att åldersskillnaden inte spelade honom någon roll och att han älskade henne för den hon var. Inget av det var sant. Anders Eriksson levde nämligen på att lura och bedra välbeställda kvinnor som längtade efter kärlek.

Anders Gustaf Eriksson föddes i Karlstad 1901. Hur han framlevde sina ungdomsår är inte känt, men det är dokumenterat att han under några år på 1920-talet bodde i Stockholm. Där gifte han sig och paret fick en son, men äktenskapet blev kortvarigt och efter skilsmässan började han utnyttja sin charm för att lura och bedra kvinnor.  När han siktade in sig på den framgångsrika och välbeställda Dagmar Högberg var han redan en erfaren bedragare.

När Dagmar fick veta sanningen om den charmante Anders Eriksson var det redan för sent. Mannen hon älskade, och som hon trodde besvarade hennes kärlek, hade lurat henne på allt hon ägde. 1934 ställdes han inför rätta för bedrägeri och befanns skyldig till att lurat ett trettiotal kvinnor på totalt runt 100 000 kronor, vilket motsvarar runt 3 miljoner idag. Straffet för Sol-Eriksson, som han kallades då, blev fängelse i två år och tio månader.

Domen var till föga tröst för Dagmar som inte bara var utblottad, utan dessutom utskämd och djupt förnedrad. Medan Dagmar och hennes olyckssystrar förlöjligades av press och allmänhet uttrycktes något som närmast liknade beundran för gärningsmannen. I pressen utnämndes Eriksson till ”svensk mästare i sol- och vår” och kallades ”mannen med de 105 fästmörna”.

När Dagmar hittades död, av vad som på den tiden kallades kolosförgiftning, i sitt lägenhetsgarage mitt i centrala Kristinehamn den 24 september, drog de flesta slutsatsen att hon tagit sitt eget liv. Men polisen kunde aldrig klarlägga om hon verkligen hade gasat ihjäl sig med vilje eller om det hela var en tragisk olycka. De avskrev hennes död som ett olycksfall och klargjorde att Dagmar skulle få begravas i vanlig ordning. Jordfästningen ägde rum den 27 september. 

Anders Eriksson släpptes från Långholmen två år senare. Han ägnade sannolikt inga, eller ytterst få, tankar åt Dagmar Högberg. Han hade annat att göra. Så många välbeställda kvinnor, så många att lura! Han passade också på att byta sitt efternamn till Raskenstam, delvis inspirerad av sin mors flicknamn Rask och Vilhelm Mobergs roman Raskens. Och som Raskenstam satte han åter fart med sitt kriminella värv.

Från 1941 till 1943 ska han ha inlett relationer med över 100 kvinnor. Han förlovade sig med minst 30 av dem, bland annat en godsägardotter. När denna blev gravid blev Raskenstam desperat och berättade sanningen för henne – att han var dömd för bedrägeri och inga pengar hade. Hon anmälde honom dock inte utan lät sin rike far klara ut det hela. Men 1943 tog hans ”karriär” likväl slut. Vid det laget hade 25 av hans offer anmält honom för bedrägeri och han ställde inför rätta på nytt. Han fälldes på nytt, bland annat för förskingring, och dömdes till fängelse i tre och ett halvt år, ett straff han avtjänade på Långholmen.

Medan han fortfarande satt på Långholmen bytte han tillbaka till sitt gamla efternamn, samt trolovade sig med en fiskardotter från Roslagen. De gifte sig senare och fick flera barn. Om detta hans andra äktenskap sägs det ofta att fiskardottern var Raskenstams enda kärlek. Men det saknas källor som styrker att bedragaren verkligen ändrat sinnelag, eller ens var förmögen att älska. Antagandet om hans ändrade sinnelag tycks främst komma från Birgitta Stenbergs filmmanus, och därefter roman (1983).

När regissören och skådespelaren Gunnar Hellström kontaktade Birgitta Stenberg om sin filmidé hade hon redan börjat skriva på sin bok om Raskenstam och hon nappade på att även skriva manus. Men både romanen, som gavs ut 1983, och filmen med Hellström i huvudrollen, är skriven utifrån gärningsmannens perspektiv. Det var för övrigt det som var meningen, om man får tro Birgitta Stenberg själv. Hon och Hellström ville ”göra en rolig film helt enkelt”:

– Och i vår version är Raskenstam ’oskyldig’. Det var ju fantastiskt vad beredvilligt kvinnorna ställde upp! Bara en enda av dessa hundra var det som åtalade honom! Han måtte ha varit väldigt charmig. Och vilken sisu människan hade! Han slet verkligen, sa hon i en intervju i Damernas Värld när det begav sig.

Någon förståelse för Raskenstams offer fanns aldrig med i ekvationen. Kanske var det därför flera filmkritiker också uppfattade filmen som platt och färgad av en unken kvinnosyn.

Hur gick det då för bedragaren till sist? Han separerade från sin andra hustru – eller hon från honom – runt 1959. De sista åren levde Gustaf Eriksson ensam och utblottad på ett sjukhem i Farsta, där han dog den 28 september 1969. Han begravdes på Värmdö, i en omärkt grav.

En längre version av artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Kvällsstunden.

Ernst Cederberg – ett bortglömt människoöde

Ernst Cederberg – ett bortglömt människoöde

av Bitte Melin

En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Morgonen därpå hittades hans svårt sargade döda kropp i en potatisåker inte långt från stationen-Han var endast19 år gammal.

Ernst Cederberg föddes i Kristianstad 1880 som oäkta son, som det då kallades, till Sofia Charlotta Grandolin. När Sofia Charlotta gifte sig med en Göran Cederberg i garnisonsförsamlingen – en icke-territoriell församling för soldater och deras familjer – skrevs hela familjen in där och både Sofia Charlotta och hennes son tog efternamnet Cederberg.

Det är lätt att anta att livet inte alltid var så enkelt för den unge Ernst. Källorna berättar ingenting om vilken relation han hade till sin styvfar, och till de yngre halvsyskonen, men en bakgrund som ”oäkta” var något som kunde följa en människa genom livet.

Vem som var hans biologiske far har inte gått att ta reda på, och ingen vet om Ernst kände till honom eller ej. Men trots denna förmodat tuffa start i livet gick det bra för Ernst och han valde att utbilda sig inom den då nya och moderna järnvägen.

Genom jobbet på järnvägen lärde den unge Ernst känna en man som hette Theodor Julius Sallrot. Sallrot, som var ett år äldre, hade en helt annan bakgrund. Han kom från ett välbärgat hem och levde på ett helt annat sätt än Ernst. Medan Ernst var sparsam och skötsam, och redan som 19-åring blev tillförordnad stationsinspektör vid den relativt stora järnvägsstationen i Johannishus i Blekinge, levde Theodor Sallrot ett utsvävande liv. Han gjorde av med mer pengar än han hade, och skuldsatte sig rejält. Ofta kom hans föräldrar till undsättning men i oktober 1899 hade det gått så långt att han inte längre kunde be sina föräldrar om hjälp.

Johannishus järnvägsstation omkring 1900. Fotograf okänd. Källa: Järnvägsmuseet, public domain.

På kvällen den 6 oktober besökte Sallrot Ernst i hans tjänsterum på stationen. Ernst var då i full färd med att räkna kassan, som han sedan lade in i säkert förvar i kassaskåpet. När Sallrot lämnade honom hade han ingen aning om vilka planer hans vän och kollega börjat smida. Han gick till sängs ovetande om att hans liv snart skulle vara till ända.

Den 7 oktober började som en dag som alla andra för Ernst Cederberg. Han gjorde sitt arbete, räknade sin kassa och på kvällen gick han till sängs. Kanske tänkte han på vad han skulle hitta på nästa gång han var ledig, kanske tänkte han på någon flicka han träffat eller på att han snart skulle hälsa på sin mor och syskonen – det får vi aldrig veta.

Han hade just somnat till när han fick ett hårt slag i huvudet. Yrvaket satte han sig upp, med blodet rinnande från såret i huvudet, och fick se Theodor Sallrot stå där med en rakkniv i handen. Ernst fick ta emot flera hugg med kniven men lyckades ändå göra motstånd och ta sig ut genom fönstret. När han försökte ta sig i säkerhet blev han skjuten fem gånger i ryggen.

Trots att han nu var mycket svårt skadad lyckades Ernst behålla medvetandet och fortsatte sin mödosamma väg för att ta sig bort från Sallrot, ta sig i säkerhet. Men i en potatisåker strax intill stationen föll han ihop och snart var Sallrot ikapp.

Ernst bad om nåd, men Sallrot var obeveklig. Han skar halsen av Ernst, tog nycklarna till kassaskåpet ur hans ficka och återvände till stationen. Där tillskansade han sig pengarna ur kassaskåpet. Ernst förblödde och dog i åkern, 19 år gammal, och hittades först nästa morgon.

Efter att ha ljugit för polisen, och försökt blanda in en tredje person, erkände Sallrot till sist det brutala mordet. Han dömdes till livstids straffarbete i tingsrätten, men hovrätten omvandlade straffet till dödsstraff. Domen fastställdes senare av Högsta Domstolen och den 5 juli 1900 avrättades han på fängelsegården i Karlskrona länsfängelse av Gustaf August Dahlman, Sveriges siste skarprättare.

Karlskrona länsfängelse omkring 1930. Fotograf okänd. Källa: Wikipedia.

Ernst Cederbergs mor dog redan 1890. Hon slapp därför uppleva sin sons grymma öde. Vad resten av hans familj kände vet ingen idag. Var han begravdes är också okänt och idag finns ingen gravplats kvar. Medan Theodor Sallrot uppmärksammats i en rad skrifter och publikationer som ett offer för dödsstraffet har hans eget offer – den ännu yngre Ernst Cederberg – fallit i glömska.

Ravlunda kyrka

Ravlunda kyrka

Ravlunda är en av många kyrkbyar på Österlen. Kyrkan ligger väl synlig på en höjd strax söder om Brösarp och den vackraste utsikten över helgedomen är förmodligen den man får som passagerare på det ångloksdragna tåget, som trafikerar järnvägen mellan Brösarp och S:t Olof sommartid och några helger före jul varje år.

Ravlunda kyrka. Foto: Ingela Frid

“Rav” betyder bärnsten och det är den rika förekomsten av bärnsten, som givit upphov till byns namn. Den legendariske museichefen Gustaf Åberg på Österlens museum (1910-2000) är en av de som fastslagit namnets ursprung. I en trakt rik på förhistoriska lämningar dateras Ravlunda kyrka, lite grovt, till sekelskiftet 1200. Enligt uppgift ska det ha funnits en inskription i koret, daterad 1259, som kungjorde att kyrkan “fulländats till Jungfru Marie ära”. Inskriptionen är tyvärr försvunnen.

Kyrkan har kalkmålningar från två epoker. Så tidigt som någon gång mellan 1260 och 1300 målades S:t Kristoffer på långhusets norra vägg. Som de sjöfarandes skyddshelgon var S:t Kristoffer känd och omtyckt vid kusten, där fisket var livsviktigt för överlevnaden och ekonomin. Helgonet avbildas traditionellt som en storvuxen man bärande ett barn på sin arm, ibland med en grönskande stav i andra handen. Enligt traditionen skulle den som skådat S:t Kristoffer inte dö den dagen. S:t Kristoffers popularitet i Sydskandinavien bestod genom hela medeltiden och han återfinns i många kyrkor.

Liksom andra kyrkor från tidig medeltid hade Ravlunda kyrka ett platt innertak de första seklerna. När tegelvalven slogs, vilket skedde senast på 1400-talet, hamnade S:t Kristoffers överkropp ovan valven. En senare upptagning i väggen i samband med en tillbyggnad av långhuset kapade bildens nederdel. Den som beger sig ovan valven kan se att S:t Kristoffer bär Jesusbarnet, som höjer sin hand i en välsignande gest. Resten av kyrkans kalkmålningar är mycket fragmentariska. De dateras till senare delen av 1400-talet och tillskrivs Vittskövlegruppen, en verkstad med ett okänt antal målare som annars främst arbetade i nordöstra Skåne.

Vittskövlegruppens kalkmålningar i Ravlunda kyrka är bitvis mycket fragmentariska och svårtydda. Foto: Ingela Frid

Den märkligaste detaljen i Ravlunda är ändå den målade inskriptionen på triumfbågens södra insida, som lyder: “Anno 1612 den 4 februari kome de Suenske ind i goinge herrid der brende roffuede oc odelagde vid fem eller sex oc tiufue kirjrcke sogner: den 8 februari brende Ve: denne 11. dag bleffue de tappert igien besot aff vorris Kongis folck antastede på Visse So bade yhielslagne oc drucnede nogle (og) tiuffue hundrede mend oc miste al derris Bitte: som de haffde tagit: C. M. V.”

En märklig ögonblicksbild från 1612 förmedlas i denna text. Foto: Ingela Frid

Det är svårt att tänka sig idag, men Sverige och Danmark var en gång i tiden bittra fiender och krigade med varandra i flera generationer. I februari 1612 rasade Kalmarkriget och den svenske kungen Gustaf II Adolf genomförde flera fälttåg i Skåne. Inskriptionen vittnar om att trupperna trängde in i Göinge härad där de brände och rövade 25 eller 26 kyrksocknar och staden Vä. Strax norr om Ravlunda hejdades svenskarnas framfart av den danske kungens folk. Kanske stod prästen här vid sin kyrka på höjden och såg rökpelarna från de brända gårdarna stiga upp mot horisonten i norr. I tacksamhet över att svenskarna aldrig nådde Ravlunda, lät han utföra inskriptionen i sin kyrka.

I en fredligare tid är Ravlunda på Österlen ett skönt besöksmål, inte minst sommartid. På kyrkogården har två av våra mest kända kulturpersonligheter valt att få sitt sista vilorum. Visdiktaren och gitarristen Olle Adolphson (1934-2004) är en av dem. I hans sångskatt finns visor som “Trubbel”, “Det gåtfulla folket” och “Mitt eget land” (som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers). Vi som var barn på 1970-talet minns med kärlek tv-serien “Fablernas värld”, som Adolphson skrev den svenska texten till.

Så stockholmare han var, älskade Olle Adolphson sitt Österlen. I “Österlenvisan”, som sjungs på såväl bröllop som begravningar, har han diktat

Ge mig den stund, ja, ge mig den tid
då hundra lärkor och svalor
flyger min själ till himmelens frid
på hedar, vid Österlens dalar.

Olle Adolphssons grav på Ravlunda kyrkogård. Foto: Ingela Frid

Minst lika älskad var författaren och berättaren Fritiof Nilsson “Piraten” (1895-1972). Efter en stökig skolgång, rekordsnabbt avlagd juristexamen och en kort men intensiv karriär som advokat debuterade han 1932 med den delvis självbiografiska “Bombi Bitt och jag”. “Piratens” underbara berättarkonst kan också avnjutas i senare verk såsom “Bock i örtagård” och “Bokhandlaren som slutade bada”. Tillnamnet “Piraten” lär han ha fått av studentkamrater i Lund på grund av sina vidlyftiga berättelser från en kort tid till sjöss i sin ungdom.

“Piratens” gravsten är troligen en av de mest kända i landet. Varken namn eller födelseår finns med i inskriptionen, som lyder: “Här under är askan av en man som hade för vana att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.

Fritjof Nilsson ”Piratens” grav. Foto: Bitte Assarmo

Den humoristiska texten har “Piraten” givetvis själv formulerat. Man kan föreställa sig att en del diskussioner med Ravlundas kyrkoherde Sven-Bure Lindahl föregick godkännandet av den kontroversiella gravstenen.

För den som besöker Skåne sommartid rekommenderas, förutom Ravlunda kyrka förstås, ett besök i Piratenmuseet som är inrymt i den gamla banvaktsstugan i hans födelseort Vollsjö. Museet drivs av den ideella föreningen Fritjof Nilsson Piraten-sällskapet, som bildades 1982 och med sina 4000 medlemmar är landets största litterära sällskap.

Ingela Frid

Tack till: Sven Rosborn, Pilemedia och Bitte Assarmo

Tavlans kapell – populär samlingslokal sedan nästan hundra år

Tavlans kapell – populär samlingslokal sedan nästan hundra år

av Bitte Melin

Karlskoga är en vidsträckt kommun, med förgreningar långt utanför stadskärnan. Och så var det även före kommunernas införande; när landskommunen fick stadsrättigheter 1940 blev Karlskoga faktiskt rikets till ytan största stad.

Det är en av orsakerna till att folk i omkringliggande småbyar tyckte det blev lite långt att alltid resa in till staden när de skulle samlas för olika ändamål. I början av 1900-talet beslöt således fyra av männen i norra trakterna av Karlskoga att gå samman för att se till att folket norr om staden fick en samlingslokal.

Folket i bygden bidrog villigt med både kontanta medel, byggnadsmaterial och dagsverken för möjligheten att slippa de långa resorna in till staden. Och småbrukaren Karl Olsson från den vackra byn Tavlan skänkte marken där samlingslokalen skulle byggas.

Den som utnämndes som ansvarig byggmästare för uppförandet av det nya samlingshuset i Tavlan var sågställare Karl Eriksson från Stolphagen. Han hade redan tidigare varit inblandad i projektet eftersom han tog sig för med att såga det för ändamålet skänkta timret till brädor och plank, så det föll sig naturligt att han även skulle ansvara för uppförandet av byggnaden. Arbetet påbörjades tidigt 1912, och samma höst kunde man så inviga Tavlans samlingshus. Det skulle användas till logearbete, gudstjänster, syföreningsarbete, föreläsningar och annan verksamhet.

Tavlans kapell som det ser ut idag. Källa: Wikimedia commons (public domain).

Tre år efter invigningen skänktes både tomten och huset till Karlskoga församling. 1921 restaurerade man huset och installerade altare, predikstol och en liten sakristia och man ändrade också dess namn från Tavlans samlingslokal till Tavlans kapell. Kapellet fortsatte dock att användas som samlingslokal; vid sidan av gudstjänster, dop och vigslar fortsatte syföreningen och den andra verksamheten sitt arbete.

I början av 1950-talet beslöt man att gräva ut ett källarplan under kapellet. Anledningen var att syföreningen behövde ett kök. Så fick det också bli, men källarplanet kom också att innehålla en tambur och en samlingssal – lokaler som blev mycket användbara genom åren, inte bara för syföreningen utan även för andra föreningar och verksamheter.

Genom historien har Tavlans kapell fått en ny betydelse i det moderna Karlskoga. Syföreningen har visserligen överlevt, men gudstjänsterna äger numera rum endast en söndag i månaden och kapellet används huvudsakligen vid dop- och vigselhögtider och då i första hand av människor som har anknytning till trakten. Och under hösten 2009 blev det faktiskt tal om att helt lägga ner verksamheten vid Tavlans kapell. Trots att man nyligen målat om invändigt ansåg kyrkorådet att det skulle bli för dyrt för församlingen att behålla det gamla kapellet. Detta beslut sågs inte med blida ögon av församlingsmedlemmarna, varav många är släkt i rakt nedstigande led till dem som en gång tog initiativet till kapellet. Även prästen Monica Albertus, som sedan 1995 ansvarat både för kapellet och verksamheterna, förvånades av förslaget om nedläggning eftersom gudstjänsterna alltid är fullsatta och kapellet väl använt på alla tänkbara sätt.

Våren 2010 fattades till sist det avgörande beslutet och till församlingens och bybornas stora glädje beslutade kyrkorådet i Karlskoga att behålla Tavlans kapell. Man hade lyssnat på församlingsmedlemmarna och på människorna i trakten och Tavlans kapell kommer alltså att fortsätta vara en träffpunkt och ett Guds hus i socknarna norr om Karlskoga.

Tavlans kapell är uppfört av timmer i nyklassicistisk stil med liggande vitmålad panel. Eftersom kapellet byggdes före 1940 skyddas det enligt lag som kyrkligt kulturminne. Foto: Wikimedia commons (public domain).