Äntligen blev det av! I flera års tid har jag tänkt besöka kvarnen i Skinnemyra, en av Örkeneds sockens 67 byar. Jag har alltid tyckt att namnet Skinnemyra har något poetiskt över sig. Eftersom större delen av min släkt härstammar från Örkened har jag förstås stött på byn i min släktforskning. Min anfader Truls Truedsson var dräng i Skinnemyra en kort period under sin ungdoms glada dagar. En bit norrut ligger byn Björstorp och där arbetade pigan Sissa Svensdotter. På något vis korsades deras vägar och det bar sig inte bättre än att ett barn kom till världen – min farfars morfars far. Men det var 1815, mer än hundra år innan Skinnemyra kvarn byggdes, så det lämnar vi därhän för tillfället.
Det var inte alldeles lätt att hitta till kvarnen. GPS och skyltning visade in på en liten, nästan övervuxen skogsväg. Kunde det verkligen stämma? Det kändes osäkert att köra in där med bil. Det blev en kort promenad istället och efter några hundra meter öppnade sig en glänta där kvarnbyggnaden lyste röd och fin. Lugnet och idyllen idag står i bjärt kontrast till det hårda arbete som utfördes här under många decennier.
Ute i Europa gick första världskriget in i sitt slutskede vid tiden då ”Skinnemyra Nisse”, eller Nils Svensson som han egentligen hette, byggde kvarnen. Här fanns redan en smedja, som hans far, smeden och småbrukaren Sven Nilsson, hade startat med ett gammalt städ, bälg och skruvstycke. Som bysmed hade Sven Nilsson många uppdrag. Han lagade och tillverkade vagnshjul, harvar, plogar och andra redskap som byborna behövde i sitt skogsbruk och jordbruk. I smedens arbete ingick också att sko hästar. Nils Svensson var född 1890 och han växte mer eller mindre upp i smedjan och lärde sig hantverket av sin far.
Närmaste kvarn låg en halvmil från Skinnemyra och byborna lade mycket värdefull tid på att fara dit med häst och vagn när säden skulle malas. De önskade därför att bysmedjan skulle utökas med en kvarn, som även kunde driva ett litet sågverk med spånhyvling. Nils Svensson var en handlingens man. Han dämde upp en mosse ovanför smedjan så att det bildades en damm med avrinning i en liten bäck nedanför. Fallet blev hela fyra meter. Nils Svensson byggde kvarnen och tillverkade själv de två vattenhjulen, liksom alla remskivor och järnbeslag. Kvarnstenarna köpte han för 50 kronor, en relativt hög summa. (Som jämförelse kan nämnas att en dräng vid den tiden tjänade 300-400 kr om året). Nils var dock inte nöjd med kvaliteten på kvarnstenarna och förbättrade dem genom att gjuta på en egenhändigt gjord blandning av sten och metall. Därmed ökade kvarnens effektivitet avsevärt.
”Skinnemyra Nisse” var inte rädd för den tekniska utvecklingen. Redan 1924 installerade han en generator i kvarnen och hade därmed ett eget elverk som drev 25 glödlampor och gav lyse åt gården, många år innan elektricitet blev standard på landsbygden.
År 1952 var katastrofen ett faktum för Nils. Han hade monterat in en bilmotor i kvarnen som hjälp i driften då det var ont om vatten. Bilmotorn startade en brand som lade både kvarnen och sågverket i aska. Nils, som då hunnit bli 62 år, tänkte ge upp sin verksamhet men grannarna lyssnade inte på det örat. De var måna om byns kvarn och gick samman, skaffade virke och hjälpte till. Kvarnen byggdes upp igen. Kvarnhjulen hade klarat sig undan branden men allt övrigt måste nytillverkas, förutom en sädesbinge som Nils köpte i begagnat skick från Flyboda kvarn.
Skinnemyra kvarn var i drift ända in på 1970-talet. Då kvarnhjulen stått stilla några år, skänktes kvarnen till Örkeneds hembygdsförening 1981. Föreningen restaurerade kvarnen och kvarndammen, mestadels med ideella krafter. Arne Persson från Strönhult tillverkade ett nytt kvarnhjul på 1990-talet. Kvarnen visades för allmänheten med jämna mellanrum. Den 2 juli 2002 annonserades t.ex. i Kristianstadsbladet: På söndag den 7 juli anordnas Möllans dag av Örkeneds hembygdsförening. Dagen firas vid Skinnemyra vattenkvarn mellan klockan 13.00 till 16.00. – Det kommer att malas mjöl i kvarnen som sedan säljs till besökarna, säger Börje Sander från Örkeneds hembygdsförening och tillägger att man gärna får ta med sig sin egen kaffekorg.
Så kom då den där natten i början av januari 2005, som många av oss minns, då stormen Gudrun drog fram. Återigen var tragedin ett faktum för Skinnemyra kvarn. Tre jättegranar föll rakt genom taket och även kvarndammen förstördes. Ideella krafter från Örkeneds hembygdsförening och Skinnemyra byalag lade många timmar på att reparera anläggningen och sommaren 2009 var det högtidlig återinvigning. Vattnet forsade, Arne Perssons kvarnhjul snurrade och kvarnstenarna roterade.
Nyligen har ännu ett kapitel i Skinnemyra kvarns historia börjat – kanske det sista. Örkeneds hembygdsförening tyngdes av ansvaret för inte mindre än sju olika anläggningar utspridda i socknen, däribland bygdegården i Östra Flyboda och Korgmuseet i Lönsboda som är byggnadsminne med allt vad det innebär. Bristen på tid och kraft, och kanske även ekonomiska resurser, gjorde sig alltmer gällande och man såg sig nödsakad att återlämna kvarnen till markägaren. Framtiden för Skinnemyra Nisses gamla kvarn är oviss. Kanske får vi acceptera att tiden har sin gång och att naturen tar tillbaka platsen. Men jag vill ändå hoppas att det fortfarande finns några kunniga entusiaster som vill och vågar ta sig an den gamla fina kvarnen.
Fakta om kvarnens historia har jag hämtat från en artikel av Kjell Arnoldsson i Norra Skåne 1960. Artikeln återpublicerades i Örkeneds hembygdsförenings årsskrift 2001 samt i Skånes hembygdsförbunds digitala medlemsbok 2024.
Besök:
🔗 Örkeneds hembygdsförening
