Bilen var en lyxig nymodighet som gav 1920-talets människor en helt ny frihet, men ibland också ett rejält övermod. Vid en järnvägskorsning i Bonarp vid Bjärlöv 1929 vägrade en otålig doktor att rätta sig efter reglerna, ett tilltag som fick sitt efterspel i Östra Göinge häradsrätt.
Det var den sjätte dagen av häradsrättens vårting 1929. Rättens förtroendevalda och åklagaren, landsfiskal Hugo Löfgren, bänkade sig i tingssalen i Broby tingshus.
Ett av dagens mål rörde en incident, eller kanske snarare en scen, som utspelat sig söndagen den 13 januari samma år vid järnvägsövergången i den lilla byn Bonarp mellan Hanaskog och Bjärlöv.
Följande hade hänt: Tåg 99 från Hästveda mot Karpalund skulle passera Bonarp klockan 11.30. I Bonarp tjänstgjorde banvakten August Andersson. Det var hans jobb att hålla reda på tågens trafiktider och se till att grinden var fälld i god tid innan tågen passerade. Andersson fällde järnvägsgrindarna klockan 11.25. Så långt var allting normalt och helt enligt rutinerna.
På landsvägen norrifrån kom extra provinsialläkaren Gösta Hageus, 43, körande i sin automobil, en robust 4-cylindrig Dodge med 35 hästkrafter, försedd med registreringsnummet G 1172. Bredvid honom satt hans hustru Dagmar. De var på väg från bostaden i Älmhult till hustruns bror i Malmö, som var sjuk och behövde sin svågers specialistkunskap.
Foto: sv1ambo / CC BY 2.0 (Wikimedia commons)
Doktor och fru Hageus anlände till Bonarp klockan 11.45. Då hade tåget ännu inte passerat. Hageus råkade veta att tåget inte avgått från Hästveda i tid, eftersom det där alltid inväntade Stockholmståget, som i sin tur var försenat.
Där stod alltså Hageus i Bonarp, med frun i bilen, och var mäkta irriterad över att inte komma vidare på den långa färden till den sjuka svågern. Han begärde att få passera över järnvägen. Tåget skulle ju inte komma än på en bra stund och förresten var det god sikt minst 200 meter norrut längs spåret. Banvakt Andersson nekade dock läkarens begäran. I sin rapport skriver Andersson: ”… när jag nekade honom blev han ond och tyckte det var ej så noga med den smalspåriga järnvägen”.
Landsfiskal Löfgren påpekade i rätten att det hade kunnat komma extratåg. Hageus och hans biträde menade att det skulle väl banvakten ha känt till i så fall. Banvakt Andersson berättade i sin tur att han hade skickat in sin son i bostaden för att ringa och kontrollera var tåget, som skulle avgått från Hanaskogs station klockan 11.19, befann sig och hur det stod till med förseningen. Hageus menade att han varken hört eller sett Andersson göra detta och förresten hade han inte sett sonen springa in i huset heller.
Andersson menade att det var omöjligt att Hageus inte skulle ha hört dialogen, även om far och son befann sig vid banvaktsstugan på södra sidan av järnvägen och paret Hageus på den norra sidan. Hageus hävdade ihärdigt att han inte alls uppfattat det hela, men medgav lite senare att han hörde dåligt på vänster öra.
Foto: Regionmuseet Kristianstad.
Efter några minuter anlände omnibussägaren Anton Gustavsson från Kristianstadshållet och blev stående på den södra sidan av järnvägskorsningen. Det stod några personer vid grinden och en av dem råkade vara en fröken Johnsson. Gustavsson bad fröken Johnsson gå hem och telefonera och försöka få reda på hur det låg till med tågförseningen. Hon gjorde ett försök men lyckades tyvärr inte få något besked.
Brottet och det rättsliga efterspelet
Klockan 11.50 var doktorns tålamod slut. Han klev ur bilen, lyfte upp norra grinden och körde fram sin bil. Därefter satte han sig åter bakom ratten och lät sin fru stiga ur och lyfta den södra grinden så att han kunde köra igenom.
Det utbröt en lång diskussion i tingssalen om vad klockan var när tåget avgick från Hästveda respektive Hanaskog, hur dags Andersson fällde grindarna, hur lång tid Hageus väntat och vid vilken tidpunkt han passerat övergången med bilen. Den viktigaste frågan var dock hur många meter från spåret bilen stått den korta stunden under den självsvåldiga passagen och vad som kunde ha hänt om tåget hade kommit. Såväl banvakt Andersson som flera vittnen menade att bilen inte stod hinderfritt för tåget under tiden doktorinnan lyfte den södra grinden, men det förnekade Hageus bestämt.
Argumenten
Doktor Hageus hade i god tid före vårtinget fått läsa rapporten från polisförhöret med banvakt Andersson och själv författat en lång och grundlig replik att föras till häradsrättens protokoll. Han framhåller där bland annat:
För att giva sin rapport önskvärd vederhäftighet har banvakten Andersson låtit trenne personer attestera densamma med det tillägg, att ”att ägaren till bilen G 1172 blev förbjuden att öppna bommarna”. Det länder åklagaren till heder, att han vid sitt polisförhör avslöjat åtminstone en av dessa personer som ett synnerligen okvalificerat vittne…
Efter att ha sågat samtliga vittnen (varav ett för övrigt var Albin Persson som några år senare skulle grunda ett känt stenhuggeri i Bjärlöv) fortsätter Hageus:
Jag ber i detta sammanhang få fästa Domstolens uppmärksamhet på det förhållandet, att bommarna vid Bjärlövsövergången vid ifrågavarande tillfälle varit stängda över en allmän, livligt trafikerad landsväg under en tidrymd av omkring 40 minuter. Ett sådant nonchalerande från vederbörande järnvägsförvaltnings sida av trafikanternas intressen får anses upprörande […] Det torde icke böra bedömas såsom ett uttryck för enbart trots eller egenmäktighet, om en trafikant under antydda förhållanden så att säga själv tager sin rätt tillvara. Detta gäller en var och vilken trafikant som helst, men det bör i synnerhet beaktas, när det gäller t.ex. en läkare.
När det gäller olycksrisken menar Hageus att: … det säger sig självt, att jag icke skulle hava vågat riskera placera min bil, i vilken för övrigt min egen hustru befann sig, så, att en olycka, om tåget kommit under det jag lämnade bilen, kunde hava inträffat.
Hur kunde Hageus veta att tåget var försenat? Jo, det hade han fått reda på vid stationen i Älmhult innan paret körde därifrån. Stockholmståget var kraftigt försenat till Älmhult, och då drog Hageus slutsatsen att även Hästvedatåget skulle bli det, eftersom det alltid inväntade stambanans tåg. Hageus framförde detta till banvakt Andersson vid ankomsten till Bonarp, men det hjälpte inte eftersom enligt Andersson ”dagligen bilförare säga sådant, fastän tåget sedan kommer strax därefter.”
Andersson var helt enkelt van vid bilister som hade bråttom, och hade inte fäst något avseende vid Hageus ord från andra sidan järnvägsbommarna.
Så småningom kom dock information från en säker källa att Hästvedatåget var så pass försenat, att Andersson hade gott om tid att lyfta grindarna och släppa förbi de trafikanter som väntade på södra sidan, bland annat Gustavssons omnibuss och en motorcyklist. Som banvakt hade Andersson befogenhet att göra detta. Doktor Hageus hade det däremot inte och han undkom inte lagens långa arm. Efter förhandlingarna i tingssalen överlämnades målet till rätten, som skulle förkunna utslag den 10 juni.
Påföljd och straffrättslig utveckling
Hur gick det då? Jo, Hageus dömdes till böter på 300 kronor. Och svågern i Malmö var bevisligen riktigt illa däran, för han avled tre månader senare, men det är svårt att tro att väntetiden vid järnvägskorsningen i Bonarp skulle ha fått någon betydelse för den utgången.
Hageus fick alltså punga ut med 300 kronor, en summa som motsvarade drygt en halv månadslön för en provinsialläkare vid den tiden. Att bötessumman blev så pass hög hade dock ingenting med hans inkomst att göra. I Sverige tillämpades fortfarande så kallade fixa böter, vilket innebar att summan bestämdes utifrån brottet. Vårdslöshet i trafik och störande av järnvägstrafik var allvarliga brott. Om omnibussföraren Gustavsson gjort samma sak hade han fått samma böter, men det hade i praktiken varit ett hårdare straff eftersom han knappast hade en läkares ekonomiska förutsättningar.
En intressant detalj är att fru Hageus inte ställdes till svars – hon tycks inte ens ha kallats till förhör – trots att hon bevisligen var medhjälpare. Varför? Förmodligen ansågs det att doktorn var den som hade auktoritet, hon handlade på hans uppmaning och därför hade han det fulla juridiska ansvaret. Även om gifta kvinnor blev myndiga 1921 levde sannolikt den patriarkala rättstraditionen kvar ett bra tag. Det kan också tänkas att det sågs olämpligt att utsätta en kvinna av högre social status för rättsligt obehag.
En nästan identisk händelse som den i Bonarp skedde i Teckomatorp samma år, 1929. Även där hade en bilburen läkare bråttom och lyfte på eget bevåg järnvägsbommarna. Också han dömdes till 300 kronor i böter. Händelsen i Teckomatorp blev mer känd än den i Bonarp. Den togs upp i rättsdebatten på riksnivå, inte minst av den socialdemokratiska justitieminstern Karl Schlyter som ett exempel på hur orättvist bötesstraffen slog mellan bättre och sämre bemedlade. Debatten ledde till att systemet med dagsböter – som ännu tillämpas – infördes 1932.
Källa: LLA, Östra Göinge häradsrätts arkiv vol. AIa:387
