Prakt och makt på Asa herrgård i Småland

Första gången jag besökte Asa var en sommar i slutet av 1990-talet, på hemväg från ett bröllop i Vallsjö. Mötet med denna småländska idyll var både magiskt och oväntat. Senare har jag varit där flera gånger och bott på vandrarhemmet, enbart för att få några dagars ro, tystnad och naturupplevelser. Vandrarhemmet, som är inrymt i byns gamla skola, har den stora fördelen att hundar är välkomna.

Förra veckan var mitt mål för dagen åter Asa, denna gång framför allt för att besöka herrgården och lyssna på den tidigare ägaren Hugo Stinnes berättelse om byns och gårdens intressanta historia. Eftersom Stinnes dog 1924 och därför inte kunde närvara i egen hög person, lånade han ut sin röst och skepnad till skådespelaren och berättaren Sebastian Karlsson. Det är fantastiskt trevligt och lärorikt att lyssna på Sebastian. Dramatiserade vandringar är en svår konst. Sebastian är professionell, behärskar sitt skådespel och är därtill mycket påläst och använder sig av humor utan att det blir fars. Det är nog just proportionerna mellan skådespel och historiskt kunnande som jag uppskattar mest. Det ena väger inte över till förmån för det andra. Han tar båda delarna på lika stort allvar.

Vi skåningar är bortskämda med slott och herresäten. I det karga Småland är de mer sällsynta. Asas nyklassicistiska fasad från sent 1700-tal skäms dock inte för sig och det fantastiska läget vid idylliska Asasjön höjer miljön ytterligare.

”Hugo Stinnes” välkomnade oss till sitt sommarparadis. Hit kom han 1913 och köpte det gamla säteriet för att ha som reträttplats en månad varje sommar. Övriga året bodde han i sitt hemland Tyskland, där han verkade som en av landets främsta industrimagnater under Weimarrepublikens glansdagar. Han skapade ett imperium främst inom kol- och stålindustrin och blev omåttligt förmögen och framgångsrik. Efter hans död 1924 ägdes Asa av hans änka. Stinnes imperium tynade då bort i brist på gott ledarskap – och säkert spelade världsekonomin också en viss roll.

En stor del av herrgårdens historia är synonym med en gren av ätten Leijonhufvud. Första gången jag hörde talas om Asa var sommaren 1990, då jag som nybakad student sommarjobbade som guide på Trollenäs slott utanför Eslöv. Trollenäs dåvarande ägares farmor, Anna Trolle, föddes på Asa herrgård 1869. Som ung slottsfru i Skåne utvecklade hon flera verksamheter, bland annat blev hon äggproducent. Hon grundade ett stort hönseri på Trollenäs och lät sälja ägg i en egen butik i Stockholm som hon kallade ”Trolleboden”. Kanske var det under uppväxten på herrgården Asa med det stora lantbruket som hon fick idén?

I Röda salongen på Trollenäs slott hänger ett helfigursporträtt av Anna Trolle, målat av Oscar Björck. Det visar en underskön kvinna som utstrålar en stor mildhet. Anna Trolles far, Gustaf Leijonhufvud, var dock inte av det mildare slaget. Enligt vår ciceron Stinnes var han något av en bondeplågare; hård mot gårdsfolket och de underlydande. Det var väl i sig inget unikt för tiden, men en särskild berättelse har etsat sig fast i den lokala traditionen i Asa.

På 1860-talet plågades hela landet av flera års missväxt och svält, så även här i Asa. Leijonhufvud vägrade dela med sig av herrgårdens välfyllda spannmålsförråd till de hungrande sockenborna. Deras klagan ska ha nått hela vägen till kung Karl XV, som i egen hög person sägs ha farit ner till Asa, beslagtagit förrådsnyckeln hos baronen och öppnat dörrarna till förrådet. Detta är en rörande berättelse, men det lär knappast ha hänt. Sägnen är dock som sådan viktig, för den är en av många snarlika i mytbildningen kring den populära kungen Karl XV och vittnar om en kris som satt djupa spår i människors medvetande.

Spannmålsmagasinet som Karl XV sägs ha öppnat med baron Leijonhufvuds nyckel. Idag tjänar byggnaden som festlokal. I jordkällaren till höger bevarades potatis och andra rotfrukter säkert svala och fräscha.

En herrgårds historia handlar inte bara om grevar, baroner och privilegierat liv. Under vår vandring var Hugo Stinnes noga med att berätta om ”vanligt folk”. Han berättade målande om sin dotter Clärenores karriär som jordenruntresenär, svärsonens kamp mot fackföreningens bildande på herrgården och hur självaste Gunnar Sträng medverkade som medlare under en 11 månader lång blockad. Vi fick också höra om den innovativa torparen från Tolg som tillverkade egna vingar och försökte flyga som en fågel. Han kastade sig ut från ett av gårdens ladugårdstak och flaxade vilt. Hur det gick för honom tänker jag inte avslöja. Ni får själva höra 🔗Stinnes berätta.

Hur gick det då med herrgården efter Stinnes död? Ja, som tidigare sagt så ägde hans änka gården och eftersom hon var tysk medborgare blev Asa herrgård tvångsinlöst av Flyktkapitalbyrån några år efter andra världskrigets slut. Egendomen köptes av Domänverket som grundade ett centrum för skogsforskning. Herrgården har senare avstyckats och sedan 2015 är den privatägd och drivs som hotell- och konferensanläggning.

Efter herr Stinnes vandring serverades lunch och jag kan intyga att köket på Asa håller hög klass. Som vegetarian är jag van vid att bli både positivt och negativt överraskad. Här var det enbart positivt. Inget halvfabrikat så långt ögat kunde nå. Det vegetariska alternativet var en ost- och grönsaksbiff med rotfrukter, broccoli och potatis. Ytterligare ett plus vid lunchbordet var möjligheten att prata med några trevliga gäster från vandringen och att byta några ord med vår värd Stinnes.